Det är så lätt att intala sig saker. Så lätt att intala sig att skorna inte alls är för dyra, att man absolut inte är kär i sitt ex eller att han den där söta killen på ica med stora glasögon inte alls får dina ögon att tindra lite extra. Så lätt för att alternativet är så svårt och framförallt j-o-b-b-i-g-t. Det betyder ju i sin tur att man måste ta ansvar och konsekvenser för uttalade ord, genomförda handlingar och eventuella misstag. Jag motsäger mig själv rätt kraftigt i detta, då jag vanligtvis slår ett slag för dramatik, men faktum är att jag mådde dubbelt så mycket bättre när jag för några veckor sedan stod fast vid att saker var på ett visst sätt och sköt bort tillstötande orosmoln. Naivt, kan tyckas. Men i detta fall blir är utdelningen i ärlighetsracet (där din största konkurrent är du själv) alldeles för liten. Jag åker, och det är snart. Måtte det vara snart, jag orkar knappt hålla inne de där bubblande orden!
Eftersom allt flyter på så smoothly för tillfället så ska jag ju självklart jobba imorgon. Busa, leka, stoja och lyssna på treåringar hela dagen är det bästa botemedlet mot förvirringar och rastlöshet. Heja!
Jag har ådragit mig ett smärre sömnproblem de senaste dagarna. Svårt att somna och när väl ögonlocken sluter sig så sover jag oroligt och drömmer om de mest underliga, obehagligaste scenarier man kan tänka sig. Jag försöker spola tillbaka bandet och leta efter förändringar som gjort att John Blund slutat besöka familjen Lang på sina nattliga turer. Kan komma på en sak; lugnet. Jag är nöjd, inte det minsta stressad, lite uttråkad men ändå bekväm. Stilla vatten är inget för mig. Jag önskar att jag kunde njuta och vara avslappnad, men det går tyvärr otroligt dåligt. Slutar i timlånga promenader och tankestormar, säkert en del onödiga utekvällar och ett och annat möte som annars aldrig skulle ha skett.
Det finns nog några ytterliggare förklaringar också men man vill ju helst inte verka så simpel som man är. Man får helt enkelt ta att välja ut de anledningar som inte påverkar någon annan, inte låter helt banala och hålla tyst om resten. Blir alltid bäst så; selektiv marknadsföring. Bonne nuit (for now)!
Efter sex timmar i bilen så blev jag helt sjukt rastlös. Rådde bot på det med en långpromenad i luvtröja, runt öster, med god vän. Imorgon börjar livet. Ser fram emot det.
Jag är nöjd. Försökte få mitt nöjda humör att fastna på bild men det gick inge vidare. Så här kommer en slarvig film på syster och hotellrum. That’s right.
Det börjar så seriöst och slutar i total motsats. Jag är nipprig. Bra nipprig. Allt är ivägskickat och det enda som fattas nu är ett några få samtal och en lång väntan. Vi FIRAR det tycker jag. Vi firar också att Johan blir ett år yngre idag, JIPPIE. Ska bara bestämma mig för kläderna. Känner lite att så länge jag visar magen äreokejvadsomänhänder.
It’s true. Varenda gång han dyker upp i mitt huvud så kryper det i kroppen på ett både obehagligt och helt underbart, underligt vis. Sådär så det känns som man inte behöver mat, sömn eller mer umgänge än vad vederbörande person förser en med. Det där yviga, mörka håret som aldrig ligger rätt men heller aldrig fel. Hans världsvana sätt att prata om musik utan att låta pretentiös förbryllar mig och även fast jag sällan visar det så är han den första att se om jag är ledsen. Det är så svårt att tänka sig ett liv utan honom då mina intressen är hans intressen, mina up’s and down’s påverkas av hans up’s and down’s och inte nog med det, vi skrattar åt precis samma saker.
Sådär som det ska vara. Tills en av oss sakta men säkert driver iväg åt ett annat håll. Ifrågasätter på egen hand och lämnar mig kvar att förvånas över en ny personlighet hos en människa jag trott varit min bästa vän. Funderingar uppkommer som uteslutande handlar om vad jag gjort för fel, vad dum jag varit som aldrig varit svartsjuk, suddat ut gränser för vad som är rätt och fel och inte minst litat till 110% på att han ska klara av detta. Veckor, månader efter avslut innan hans ord når mina hörselgångar med den slagkraft de ska göra; det är jag som gått miste om något, inte du. En tår hit, en tår dit och min kärlek för kärleken kom tillbaka. Förvånansvärt hur samma människa kan göra så mycket skada och reparationer på samma gång.
Såhär, några år senare, så påminner jag mig själv om att det aldrig är min förlust, precis som han uttryckt sig. Vilket må låta lite egoistiskt och självupptaget men i kärlek är alla försvarsattribut högst tillåtna för att skona sig från den där förskräckliga hjärtsorgen som ibland kan begränsas om man bara höjer beredskapen lite. Poängen är dock aldrig vad jag vill att den ska vara, läs mellan raderna och tänk efter. Du förtjänar att veta sanningen.
Idag har jag varit vuxen. Jag har bytt sängkläder i alla sängar, dammat allt som går att damma, vattnat blommorna i 40 minuter (utomhus), gjort rent kylskåpet, lagat mat utifrån ett recept (jag är värdelös och totalt ointresserad annars så BIG DEAL) och sist men inte minst har jag gjort upp en budget för de kommande veckorna. Jag ger mig själv all kudos i världen och belöningen kommer i form av att tio kilo stress försvunnit från ett par tyngda axlar. Win win!
Jag älskar sånt här. Har äntligen något vettigt (ur mitt perspektiv) att säga klockan alldeles för sent på natten. Eller åtminstone något att analysera.
Ibland undrar jag vad jag håller på med. Varför vissa människor finns i mitt liv och vad dom har för syfte. Den enkla vägen att ta är att bara låta allt vara precis vad det är, vilket 90% av tiden är precis det jag gör. Dock finns det ju uppenbarligen tydliga tecken (som att jag gärna vill skriva om det) på att jag inte alltid kan låta allt flyta obemärkt förbi. Jag ska flytta snart. Inte en tågresa härifrån, inte på andra sidan stan, inte ens med Ryanairs överkomliga prisers avstånd. Jag flyttar till andra sidan av Atlanten. Även fast det är det konstigaste och största jag gjort så finns det nog ingenting som känts så rätt som det beslutet. Jag kommer lämna så mycket och så många att jag ibland inte vågar tänka på det. Men det är en liten konsekvens av handlandet. Mitt enda mål är att låta mig själv vara mig själv, med noll omskrivningar och noll kompromisser. Det finns kanske två, högst tre som tillåter mig detta (till den mån det går). Det finns ett intresse och en acceptans jag sällan skådat. Det kan endast betyda någonting viktig, något som man kanske inte behöver höja upp till skyarna men understryka i den mån det behövs. Kanske med ett långt och tråkigt inlägg, kanske med några väl utformade ord, kanske med den uppskattning de förtjänar. Tyvärr tror jag inte att de vet vilken inverkan de har. Den betydelsen dom har fått och varför. Det återstår att se. Det enda jag vill säga är att jag kommer inte hålla tillbaka när det gäller att uttrycka mig i era fall. Ni är de få som förtjänar orden, och om inte nu så kommer ni förstå senare varför de blev sagda. För mig ligger nämligen perspektiven så nära att jag redan sitter på planet härifrån…
Telefonsamtal till andra sidan Atlanten tar lite på krafterna och är rätt tröttsamt. Tänkte byta miljö och sällskap i form av Ronja Rövardotter, Don Johan och förhoppningsvis en strand någonstans. Heja!
