Än en gång försvagas min kapacitet att inse skillnaden mellan verklighet och illusion. Det är som om att  mitt huvud och hjärta befinner sig i två helt olika dimensioner och vägrar att sammarbeta. Detta samfund var galanta ihop för ett tag sedan, men reglerna ändrades snabbt när ena halvan av laget fick så mycket stryk att de inte kunde resa sig. Inte fick de någon hjälp av de som fortfarande stod på benen heller. Kryptiska omskrivningar och metaforer som jag egentligen inte står för alls. Jag vill få ut allt men kan inte. Rädd för att den starka sidan ska slå tillbaka!

Jag hade sjukt svårt att sova inatt. Drömmar som är så magnifika att det är en besvikelse att vakna upp. Jag låter så fruktansvärt deppig men sanningen är att för varje dröm blir allt mycket klarare. Jag vet vad jag vill och varför. Det som först kändes som en flykt till något bättre känns nu som en upptäckt av det otänkbara; kontroll. Att vara ensam med syster i ett hus längst upp i Adolfsberg får en att sluta och att börja fundera säkert hundra gånger om. Det är så tyst här att jag hör vad jag själv tänker. Helt underbart. Att lyssna på Explosions in The Sky gör mig kreativ istället för nedstämd. Att gå igenom gamla anteckningar gör mig nyfiken istället för ledsamt nostalgisk. Trodde att den här veckan i Örebro skulle bli seg och full av rastlöshet. Tvärtom. Nu känner jag mig stressad över det faktum att jag kanske inte hinner tänka klart alla tankar innan jag har åkt (jag vet att Hornsgatan inte bringar den tystnad jag så uppenbart behöver). Dock är det bästa av allt möjligheten att lägga ifrån sig saker man inte vill ha med sig tillbaka. Det är det jag ska göra nu. Rensa bort skiten och fylla tomrummen med SWEETS!

Nu måste jag kolla klart på Nip/Tuck med Jessica. Hemskt spännande serie!

Jag börjar fundera på om mina dagdrömmar och fantasier börjar bli lite väl extrema. Dessa obskyra verklighetsskildringar har blivit mitt främsta nöje. De letar sig upp till ytan hela tiden och jag gör allt för att trycka tillbaka dom då de förstör min verklighetsuppfattning något så ofantligt. Scenarier spelas upp i huvudet år innan de har hänt och jag blir lika besviken varje gång de inte utspelar sig så som jag har förväntat mig dom. Jag förstör både människor och situationer på grund av detta för jag alltid har hoppats på någonting mer, flera timmar innan. Det enda som hjälper är när jag inte har haft tid till eftertanke. Det är då de mest spännande situationer dyker upp och det är då jag somnar i din famn, det är då du flyger hit bara för min skull, det är då du är som snyggast, det är då du är allt det där bästa som jag inte hunnit klura ut innan. Men hur ska någon någonsin hinna med? Göra världens bästa intryck innan jag har fått bilder i huvudet på hur dålig du är i sängen och sedan struntat i alltihop av just den anledningen. Jag tror snart att folk kommer sluta försöka, det tjänar ju ändå ingenting till med tanke på att jag redan varit med om allt i mina hemska dagdrömmar. Det är väl därför jag hela tiden letar, letar efter någon som kan överraska mig innan det är för sent. Berätta någonting jag aldrig hört, lära mig saker jag inte vet och ta mig till ställen jag aldrig sett.

Step forward, please.

Idag fyller lillasyster år!

Hösten är räddad. Heja!

I augusti förra året slutade jag skriva på min gamla blogg. Det fanns en orsak; den hade blivit för deppig. Mitt jobb var skit, jag kom i vägen för fyra ursinniga män som bestämde sig för att spöa skiten ur mig, bröt nästan armen i ett bråk mellan fotbollshulliganer och poliser, min pappa hamnade på sjukhus pga en olycka och sist men verkligen inte minst så gick min farfar bort. Bra år. När saker och ting vände hade jag inget att skriva om. Jag fann inget nöje i att skriva om lycka. Eller jo lite, men idén kom lite väl sent att jag inte hann att börja om igen. Hur kan detta komma sig? Vräka ur sig vrede, besvikelse och frustration är inga problem men att sätta ord på lycka var sjukt komplicerat. Inte ville jag låta sådär överdrivet glad och upprymd över mitt nya jobb och min nya kärlek. Samtidigt som jag inte ville underskatta det… Lycka är inget man talar om och framför allt inget man häver ur sig på en blogg. Hemskt tråkigt då jag för en kort sekund trodde att jag kunde vända upp och ner på mitt skrivande och få det låta som om livet var en dans på rosor! Antar att den dagen jag är completely happy lär jag sluta skriva. Tills dess får man nöja sig med klagomål, känslostormar och inte minst; analyserande! Hell yeah, i’m back!

En sak till, grattis på födelsedagen min favorit.

Kanske en utav de sämsta dagarna någonsin. Jag är så trött på allt. Trött på att fundera, analysera, ifrågasätta. Så jag tänke sluta med det ett tag framöver. Vad jag nu ska skriva om är oklart, men det kommer inte handla om idiotiska människor, deppiga dagar eller jobbiga känslor. It’s not worth it!

Antagligen kommer det handla om totalt ointressanta saker, som hur de fruktansvärt märkliga blåmärkena på min handled uppkom. Kanske att lappen på badrumsmatta måste tas bort. Hemskt irriterande när det sticker fram en Hemtex-flärp (?) hela tiden. Eller det faktum att Karin lyckades ta en fin bild från Ace igår, där mina ögon är ÖPPNA! You go girl!

Narcissism i sin bästa form!

Ibland blir man sådär lagom påverkad innan man drar vidare till klubben för kvällen. Ikväll är en sådan kväll. Jag vill uttrycka mig på alla möjliga sätt. Om ingenting och allting.

Livrädd för att folk lämnar mig. Fortfarande. Hur kan jag efter så många år av självbevarelse och genomgående tankestormar tro att folk ska lämna mig för ingenting? Osäkerhet? Jag vet inte. Jag vet bara att det får inte hända igen. Mitt fokus ligger självklart på de jag bryr mig om men varför fortsätter jag bry mig om dom inte inte spelar någon roll alls? De gör bara mitt liv miserabelt. När jag än en gång pratade igenom allt med en sjukt bra tjej insåg jag att jag måste börja rensa. Rensa bort de som, helt ärligt, gör mig illa. Med tanke på mitt sinnestillstånd så kan jag med gott samvete säga; ni vet vilka ni är.

Varje gång jag skriver behöver jag denna låt och jag lovar er att det är inte första gången jag kommer ha den som referens. Till farfar, till Annalinn – Your Hand in Mine.

Bonne nuit.

Okej. Om jag känner mig själv rätt i det här tillståndet blir detta ett långt inlägg. Och om inget annat; betydande.

Jag har insett saker jag inte vågat inse tidigare. Jag har låtit tankarna överskölja mig helt utan förbehåll mot vad som komma skall, hur jag ska känna över dem och hur jag ska hantera dem. De första som överrumplar mitt huvud är det uppenbara: de senaste månaderna. Varenda tanke jag förut varit så rädd för att tänka sköljer igenom min hjärna på ett sätt som är helt okontrollerbart. Samtidigt som jag blir så fruktansvärt ledsen, besviken och arg känner jag hur allting känns tusen gånger lättare. Jag orkar acceptera saker på ett helt annat sätt och faktum är att jag vågar stå för vad jag känner.

Jag vet t.ex. att jag inte tagit de där sista stegen bort från dig. Det finns bara en anledning, jag kan inte. Jag tror inte jag någonsin kommer göra det heller. Trots all logik och uppenbara anledningar går det inte. Dock har jag lärt mig att bara för att man inte kan släppa allt betyder inte det att man gillar personen.

Annalinn, kommer du ihåg för några år sedan när jag sa att jag tror jag är svartsjuk för första gången i mitt liv? Någonstans i Smålands mörkaste skogar? Nåväl. Det var inte svartsjuka, det var drömmen om han och mig tillsammans som sprack framför mina ögon. Det var där jag släppte hoppet. Det var lätt, han gav mig så många anledningar att hata honom att det inte tog mer än en dag av gråt och tandagnisslan så var historien över. Men med tanke på hur bra vi passade ihop så går det inte att ta de där sista stegen ifrån honom. Oavsett vad som hände.

Jag vet inte hur många som kan se mönstret mer än jag, Annalinn och kanske en till. Hur som helst är det så det känns just nu. Bara tusen gånger starkare… Och för första gången känns det helt okej. För jag har åtminstone varit ärlig mot mig själv.

We never really made it baby, but we came pretty close

I’m back! Och jag har bästa presenten med mig från Paris! KRIS!

Drömfödelsedag! Orka beratta allt men att fira den i Versailles, dansandes i Marie Antoinettes tradgard, ar kanske det basta jag nagonsin varit med om! Nu ska jag och Kris titta pa Sofia Coppolas; Marie Antoinette och dromma oss tillbaka till de magnifika slottet. Bonne nuit!