Jag tenderar till att använda utfyllnadsord som ju när jag är full. Dålig ovana. Ska genast sluta med det.
Jag har fått ytterst lite sömn inatt. När klockan hinner passera sju, åtta på morgonen verkar min kropp vilja börja om och tillföra energi till varenda muskel. Irriterande, då det enda jag egentligen vill är att få några timmars välförtjänt sömn. Men istället är jag pigg som en lärka och ska nu, för andra gången den här veckan, börja städa. Min stackars rygg satte stopp för det i måndags och nu låtit disken överskrida diskhons bristningsgräns. Nåväl. Jag är på ovanligt bra humör idag trots väder och sömnbrist. Tror gårdagens födelsedagsfirande av skogsguden sitter i. Underbart.
Jag vet inte vad jag har att säga förutom att Holiday var hur bra som helst! Sen att random vakt på Spy Bar vill “prata” med mig om min påstådda fylla är ju en helt annan sak. När jag sedan säger att jag gärna vill bli utkastad, då jag har en anledning att gå hem, byter vakten taktik och övertalar mig att stanna. Dock vill vederbörande att jag tar ett glas vatten innan jag fortsätter med mina festligheter. Jag går tillbaka till mitt lilla crew och berättar denna historia medans vakten håller ett “vakande öga” på varenda rörelse jag tar. Ville ju egentligen bara åka hem och sova och lyckas få med mig Devilicious i en taxi och resan hem kantas av förvirring över kvällen och nittiotalsdisco, LOVE IT. Nu är det läggdags och vad är peppen för sömn om inte Sigur Rós. God natt!
Alltid ska jag falla tillbaka i samma mönster. Inte ett dyft har jag lärt mig. Samma frustration, förvirring och åter igen; nyfikenhet. Jag grabbar tag vid första anblick och släpper fan inte taget förrän jag fått en mental lavett. Dock finns det konkreta lösningar på detta konkreta problem. Äntligen slipper jag fundera och analysera det som har varit och istället oroa mig över vad som kommer hända. Fruktansvärt skönt!
Det bästa är att jag inte behöver använda mig av omskrivningar eller kryptiska omformuleringar för vederbörande talar ju inte ens samma språk. Jag kan lägga alla korten på bordet och inte förstöra eller uppmuntra till någonting. Självklart finns det ju förrädiska människor runt omkring som lätt kan översätta, hemska tanke, så jag ska nog hålla en låg profil i alla fall.
Nu ska jag fira ensamheten i lägenheten genom att äta upp det sista brödet och duscha med olåst dörr. Jesus Amalia!
Jag blir tokig! Har städat lägenheten efter fredagens eskapader, sjukt behövligt. Den här gången ville jag göra det så grundligt som möjligt och tar mig an köksgolvet med en diskborste och en massa såpa. Legat på knä i en timme och skrubbat, skurat och polerat så all skit ska försvinna. När jag sedan ska resa mig upp blir jag halvståendes helt blixtstilla då jag inser att hela min rygg har låst sig i ett hemskt obekvämt läge. Överlägger om jag ska ge upp på plats eller försöka kravla mig in till sängen. Försöker lönlöst röra mig framåt och det enda jag kan göra är att lägga mig på det dyngsura golvet. Andas in. Andas ut. Smärtan blir allt mer ihållande och jag försöker häva mig själv upp genom att ta tag i en halvt utdragen kökslåda. Lyckas ta mig in till mitt rum och ringa mor. Hon rekommenderar voltaren alternativt citodon, tabletter som jag tidigare erfarat på det värsta tänkbara sätt. Försöker sedan lokalisera vart det extremt olycksdrabbade området befinner sig men till ingen nytta. Allt gör lika ont. Efter tjugo minuter börjar smärtan avta något och jag ringer Annalinn. Hennes råd var att försöka “gå ner i brygga”. Stretcha ut musklerna. Herre gud. Vågar inte ge mig i takt med denna övning så jag försöker med Filip, inget svar. Emma P, inget svar. Ser ingen annan lösning än att ringa närakuten. Den vänliga, men stressade, sköterskan frågade alla möjliga frågor. Har du haft ont länge? Nej, kände dock av lite igår. Lyft tunga saker? Nej. Sportat ovanligt mycket? Nej. Sovit i en konstig ställning? Nej. Eller jo, vänta nu! Lördagens sängplats var inte direkt en hästenssäng med tillhörande lugnande havsljud.
Sköterskans förklaring blir då: dålig säng + dålig position + hastig rörelse = horribel smärta.
Dock har smärtan avtagit en del nu när jag fått i mig diverse smärtstillande. Nu känner jag mig mest som världens ynkligaste och töntigaste person. Om ni inte har något annat för er, kom gärna förbi eller ring och tyck synd om mig,eller om ni måste; hånle. Behvöver allt sällskap jag kan få. BUBU
Poängen är att jag ska skriva någonting uppiggande, så peppen kommer! Men efter en jobbig morgon i Småland går det inte riktigt att komma in i rätt humör. Inte ens Cristians gamla REMIXXXE’S gör susen. Det som annars ger upphov till nostalgi utan dess like! JAJA. Full och uttråkad, irriterad och cynisk. Det är då de mest oförutsägbara händer, när man inte har en enda förvänting i hela världen. Jag hänvisar till sommaren 2006 när jag och Kristoffer lyssnade på Mr. Oizo och SebAstian till gryningen var oundviklig! PEACE
Dålig uppdatering. Efter en veckas frånvaro inser man varför den var behövd. Man inser anledningarna till sitt avståndstagande och får lite perspektiv på saker. Känns dock som de tre senaste inläggen är uppdateringar på samma sak, uppenbarligen behöver jag få det ur systemet.
Har precis blivit varse om mitt nya humör; nyfiken och förvirrad. Underligt när båda tar vid samtidigt. Underligt på ett bra sätt. Fylld med frågor som jag aldrig fått svar på och förvirringen är total. För att referera till min gamla blogg så behöver jag någon som kan börja organisera mina humör, någon som är sammarbetsvillig och beredd att helt hänge sig till mina premisser. Jaja.
På ett konstigt vänster blev jag på bra humör efter att ha sett A Mighty Heart för andra gången. Sjukt bra film. Trots att min sinnesstämning är på topp har min lillasyster lite svårare för att smälta filmen. Så för att neutralisera denna, skrämmande men upplyftande, film blir det till att titta på några avsnitt av Family Guy innan läggdags.