Likt Sara Smythe, en av karaktärerna i min mycket spännande bok, har jag skrivkramp. Inte ett ord får jag ner på papper likaledes tangentbordet, som förut substituerade min trötta högerhand med sin enkelhet, sviker mig. Jag förmår mig bara att läsa. Nittioåtta sidor i Douglas Kennedy’s andra roman, fyra kapitel i The Norton Reader och åtskilliga nummer av betydelselösa skvallertidningar. Jag tar in allt som kommer i min väg och slukar det med hull och hår; Britney Spears comeback, Sara Smythe’s kärlek till Jack Malone och The Importance Of Syntax. Den negativa effekten är dels att mina ögon har börjat värka och tappa fokus till den milda grad att jag blivit tvungen att söka upp en optiker för genomgående synundersökning. Den andra “bieffekten” av mitt streckläsande är total försummelse av omvärlden. I morse, på väg till universitetet, missade jag att gå av vid hållplatsen då jag var djupt försjunken i 40-talets Amerika. Hur ska man förväntas höra en monoton röst som efter ett plingande, och något irriterande, ljud säga “Nästa, Universitetet” när man kan försvinna tillbaka till 1947 och ta del av efterkrigstidens främsta journalister? Omöjligt, om man frågar mig! Tedags, tanborstningsdags för att sedan avsluta med läsdags och sängdags! God Natt!

Det här inlägget är tillägnat Sheila. Jag kommer ihåg när vi träffades första gången, ungefär två år sedan, och hennes hår var mörkt, kort och lockigt. Hon hade en randig tröja, rött läppstift och blåa, tighta jeans. Hennes arm var/är prydd av en hemskt fin tatuering som jag blev lite avundsjuk på, då mitt största intresse på den tiden var grooves of the 60’s.  Hon gav komplimanger för mina gamla femti- och sextiotalsklänningar, pratade om hennes resa till LA och att Filip och Oscar var dom raraste någonsin. Jag kommer ihåg min beundran över hennes avslappnade men skärpta sätt, samtidigt som jag inte ville verka sämre än henne, då hon verkade varit med om alla möjliga festligheter! Den känslan släppte efter fem minuter, Sheila är nämligen expert på att få en att känna sig som världens viktigaste. Hon lyssnar alltid med största intresse och ger råd som få människor någonsin kunnat gett mig. Jag kan fortsätta i evigheter men vill inte att damen i fråga ska få hybris innan våran utekväll! Hur som helst är hon bland det finaste jag vet och jag skattar mig lycklig som har henne som vän!

“Tror han att skulle ta dig med storm. Han är väldigt framåt och världens snällaste. Har slapp inställning till livet men är ändå sjukt ambitiös och framgångsrik. En sån där vars intellekt kvittar pga att dennes sociala förmåga väger över allt. Charmar både tjejer och killar. ”

Om jag fick skriva någon form av kontaktannons skulle den ha ungefär samma innehåll. Jag vet inte om man behöver någon tidigare information för att förstå beskrivningen…? Kanske lätt missförstås då det är ett utdrag från min och Annalinns konversation på Facebook. För mig är den i alla fall solklar och innehåller, i runda slängar, de viktigaste egenskaperna hos en annan person. Heja Annalinn, för att hon känner mig alldeles för väl och vet precis vad jag vill ha!

Jag hade min första föreläsning i litteratur idag. Hemskt intressant, då vi pratade om olika människors uppfattning av olika texter och att de faktiskt ganska ofta missuppfattas till en början. Dock hade väl min föreläsare större författare i åtanke och inte bloggare, men jag kunde inte hjälpa att reflektera över några rader jag läste för ett tag sedan.

När jag för någon månad sedan läste ett inlägg där vederbörande saluterade det faktum att han var smal, för att de alltid reade ut hans storlek (24/34) i byxor, medan (citat:) “tjockisarna med storlek 28 fick betala det fyrdubbla”, reagerade jag inte på det sättet som jag kanske borde reagerat. Jag kanske borde tagit åt mig personligt, då jag antagligen hamnar i kategorin vilken han kallar tjockisar. (Dock har jag vag kunskap inom detta område, jag äger inte ett enda par jeans.) Jag kanske skulle lämnat en arg kommentar och sagt att han ska tacka sin lyckliga stjärna för att han inte behöver klämma ut en unge genom de där höfterna. Men nej, inget sådant föll mig in utan jag fortsatte läsa nästa inlägg och tänka; det där är hans sätt att skriva. Min personliga uppfattning om (t.ex.) hans sociala status gjorde att jag såg inlägget lite mer som ett skämt och förbisåg det faktum att han rackade ner på folk. Dock tror jag inte han ville få fram mer av inlägget än att han gjorde en bra deal på ett par byxor, då de oftast finns udda storlekar kvar. Detta är vad mina erfarenheter säger mig om honom.

Men, frågan är bara om de, som inte har samma/eller ingen uppfattning om honom, tar inlägget med samma lättsamma inställning? Till vilken gräns är det okej att vifta bort uttalanden baserat på författarens status…?

Svarade på 41 frågor. Resultat:

“Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkad av detaljer”. Kunde inte ha sagt det bättre själv.

Try it! http://se.41q.com/

När jag blir riktigt jävla arg får jag för mig att jag kan göra lite som jag vill. Dessa små utfall är fruktansvärt töntiga, irrationella och rent utav barnsliga, men de måste filtreras på något sätt! Så istället för att konfrontera, diskutera eller prata med personen i fråga börjar jag i ren illvilja att sparka på elskåp, dricka direkt ur mjölkkartongen och spotta på bilar. För att nämna några fruktansvärt omogna metoder! Bland de personliga favoriterna finns höjdare som: kasta saker omkring sig högst nonchalant, så som disk i diskhon eller skorna när man kommit innanför dörren, inte hålla upp dörren för den som kommer bakom och (om det handlar om någon speciell) radera telefonnummret från telefonboken. Det finns säkert två miljoner lika dumma och fåniga sätt som oftast bara går ut över en själv. Hur som helst, de hjälper! Om jag nu är arg över något och får vara lite nonchig, dryg och omogen i några timmar går det oftast över. Efter ett tag blir beteendet så påtagligt korkat att man skärper till sig! Lagom till läggdags hyser jag inte ett agg över något! Underbart. Nu ska jag ta mitt, förut så, bittra beteende och lägga det längst bak i huvudet och istället fokusera på min hemskt spännande morgondag! God natt.

Äh. Jag är på sjukt dåligt humör. Trött och lite småirriterad över allt. Försöker få upp peppen genom min gamla musik och mousserande vin. Jag har mina aningar varför mitt humör är som det är, tyvärr kan jag inte göra så mycket åt det. Sådant som står utanför min makt är, som tidigare sagt, frustrerande till tusen! Min enda konkreta lösning på kvällens tillstånd blir att tvinga sig till socialt umgänge i form av förfest. Hemskt ansträngande. Jaja. Ska kasta på mig sista rena skjortan jag har och bege mig mot Hötorget, sedan Vicefest. Heja.

Ah, alldeles lagom irriterad. Nu bestämmer jag mig! Aldrig ska väl någon påverka mig på ett sätt jag inte kan kontrollera. Jag behöver ta tillbaka mitt försvar, högsta beredskap! Tror dock det behövs kanoner och gevär för att hålla borta de, få men stora, attacker jag så otillräckligt försöker värja mig mot. Jag är lite ilsken och, för att citera min gamla chef; “på hugget!”. Om jag sedan slänger in lite ödmjukhet tror jag mitt humör är perfekt för min arbetsintervju imorgon. Padam, padam!

Om jag fick välja och vraka mellan alla stadsdelar i Stockholm där jag helst skulle bosätta mig skulle det vara Essingen. Tror säkert vistelserna hos Christian på Luxgatan har gjort sitt, men det måste ändå vara något speciellt. Kanske att ettans buss går hela vägen till vatten, Rosa drömmar och diverse intressanta (men skumma) typer. Jag kan inte sätta fingret på det men det är något med öarna som gör mig både lugn och glad. Hur som helst ändrades allt ikväll. Efter ett antal välförtjänta öl på Tranan tog jag bussen till ändhållplatsen för att möta upp en nyinflyttad gammal vän. Tidsoptimist som människan är fick jag vänta vid Essingetorget (?) i säkert tjugo minuter. Sisådär en tre, fyra meter ifrån mig vankade en äldre herre av och an i flera minuter innan han tillslut kom fram och frågade efter en underlig adress. Min okunskap om Stora Essingen gjorde att jag inte kunde göra mer än att ljuga fram ett väderstreck han borde gå mot. Han börjar sakta men säkert trava förbi grillen för att sedan ila tillbaka för att klappa och smeka mig på kinden som tack för vägbeskrivningen. Obehagligt om något! Avfärdar händelsen med att resa mig och trava ner mot Essingestråket. Känner igen mig en skvätt när jag ser lokalen där Rasmus brukade jobba, men fortsätter att gå i rask takt mot okända marker i hopp om att skumma farbrorn inte följer efter. Så fel jag hade. Han bokstavligen springer ikapp mig och tar tag i min arm och frågar om han ska följa mig till min destination. Jag ber vänligt, men bestämt, att han ska släppa taget och säger; nej, tack, jag klarar mig! Han vägrar. Jag försöker diskret få upp min telefon och ringa min vän när jag plötsligt ser vederbörande och börjar halvspringa med den okända människan under armen. Väl framme släpper karln taget och säger: jag som hade hoppats på oss två ikväll, gumman! Äcklad, förvirrad och panikslagen springer jag hem till min väns lya och låser alla lås som går. Det här var EN (notera versalerna!) av hemskheterna. Jag gillar inte Essingen längre, i alla fall till motsatsen är bevisad!

Spenderat hela dagen med Rasmus. Vi pratade jobb och skola, åt goda mackor på Vurma och skrattade åt tokiga synonymer, hemskt trevligt! Nu är det dock lite för tomt i lägenheten, mörkt och tomt för att vara exakt! Det är vid den här tidpunkten på året vi måste börja ha raggsockor inomhus då isoleringen inte är den bästa. Oavsett om elementet står och brinner på grad 7 blir det inte varmt, allt sipprar fort som attan ut genom fönsterspringorna. Hela sommaren har jag vädrat och använt Filips fläkt så flitigt jag kan för att få den iskalla temperaturen jag nu förbannar!

Hur som helst fick jag panik över skolan idag när jag insåg att jag missat en hel bok! Trodde jag hade planerat varenda studietimme till punkt och pricka inför tentan. Tji fick jag! Imorgon blir det heldag på studentpalatset för att försöka hinna ikapp de sex-sju kapitel jag totalt, dock omedvetet, ignorerat. Nu ska jag ta mig an stekpanna och kastrull för att försöka skrapa ihop någon form av måltid. Wish me luck!