Jag har ingenting att säga längre. Jag vet vad det beror på; jag känner ingenting för någon. Allting baseras på någon form av förälskelse. Sedan om det är en oskyldig flirt med en okänd karl eller en passion med David Lurie (i min senaste bok), spelar inte så stor roll. Jag tröttnar så fort. Får jag ingen respons, uppmärksamhet eller erkännande förstår jag inte anlendingen. Varför gå vidare med saker som inte leder någon vart? Äh, med bitterheten i bakhuvudet och alkoholen i blodet ska jag gå ut och ha världens roligaste kväll! PIIZ!
00:53 är klockan. Senast jag tog en titt slog den 22:15 (Kim lyckades få med mig på en femton-minuterspromenad med Betty). Jag förstår inte hur tiden kan gå så fort. Åter igen har jag missat en av böckerna till litteraturkursen och fick inhandla Coetzee’sDisgrace i all hast innan Akademibokhandeln på Norrtullsgatan stängde vid fyra-tiden. Hem med fyrans buss, koka vatten till världens största kopp te och sen ta sig an boken. Nu, dryga åtta timmar senare, inser jag mina begränsningar då mina stackars ögon börjar svida något så vedervärdigt. Dock kan jag inte sluta läsa. För det första är den helt magninfikt skriven på den bästa av engelska, för det andra är innehållet så uppriktigt fängslande och för det tredje betyder det att jag totalt kan ignorera omvärlden. Sistnämnda är, till min stora förtjusning, mitt prioriterade intresse efter aktivitet nummer ett: föreläsningar. Men från en verklighetsflykt till en annan; sömn. God natt!
Idag är jag bitter, trött, besviken, irriterad osv. Annalinn är inte i stan, mina pengar har inte kommit än och mitt huvud värker sönder. Allt blir bättre till kvällen och tills dess tänker jag enbart titta på Sandras fina video från förra veckans förfest.
Jag är en väldigt ombytlig person. Somliga vill kanske påstå att det handlar om utveckling, det är okej att inte veta precis vem man är och “vart man står” vid 22 års ålder. Jag ser det mer som flödande kreativitet och att jag är öppen för förändring. Låter mycket mer underhållande! För att göra det ännu roligare tänkte jag redogöra mina helomvändningar i bilder.
När jag var ung som attan, runt elva, tolv fanns det en man i mitt liv. Intresset för honom, och hans magnifika band, var helt uppåt väggarna. Vid den här tidpunkten blev jag också tillsammans med min allra första pojkvän, Joakim. Det varade i en och en halv vecka för han ville inte vara “nummer 2″. Självklart var nummer 1: Nick Carter. Drömlik som få och sötast i Backstreet Boys.
Min förälskelse för blondinen gick rätt snabbt över. När sedan fjortisen i (både mig och Annalinn) kom fram gick vi från att ha lyssnat på sliskiga pojkbandsballader till snabba techno/trance-låtar. Vi kom iklädda stora dunjackor med uppblåsbara ryggsäckar och dansade bättre än alla andra på Club 700.
Sommaren till gymnasiet var det festivaler för hela slanten och min förkärlek till göteborgspop/rock var total (dock ALDRIG Broder Daniel)! Min favoritutstyrsel innebar alltid, av okänd anledning, mammas virkade mössor och pilotglasögon. Folköl, hemmafester och ihopkok av diverse spritsorter blandat med festivalfylla präglade hela sommarhalvåret. Min nya vänskap med den ack så ljuva; John Pettersson gjorde också att jag fick upp näsan för både hans favoritband NWA och politik. Ytterst splittrad period, men helt fantastisk!
Snabbt som attan gick första året på gymnasiet mig förbi då det enda jag kunde tänka på var min nya kärlek Fabian. Paralellt med detta (perfekta?) förhållande fann jag tillslut mig själv med att bara lyssna på soul, merseybeat och psykadelika. Utan förvarning hade jag bytt ut mina stuprörsjeans till 60-talsklänningar och lackskor. Mitt rum bytte skepnad och istället för Strokes-affishen fick nu Keith Moon’s vackra nuna pryda platsen över sängen. Jag handlade kläder till förbannelse, dansade sönder mina klackar på världens bästa klubbar; Octopussy’s Garden, Radio London & On The Real Side. Spenderade resten av tiden till sluka ALLT om 60-talet som kom i min väg. Stannade av ett tag och behöll mina prydliga manér i många herrans år. Om man kände mig när jag först flyttade till Stockholm skulle man garanterat sett mig i skyhögt, illrött hår, min Union Jack-klänning och totalt ignorerat det årtionde jag faktiskt levde/lever i.
Dock, till mina stora förvåning, svalnade min längtan efter Modweekends och pojkar i framåtkammad lugg ala Paul McCartney. Resultatet av att ha gått i heltäckande klänningar, prydligt hår och handskar så fort jag gick utanför dörren blev att jag färgade håret vit-blont och började lyssna på Ed Bangers alla godingar. Spenderade mer tid ute än på jobbet (som innefattade NOLL ansvar) och de gånger jag väl dök upp var jag antingen fruktansvärt bakfull eller fortfarande full. Jag, till skillnad från förut, sket i allt och intresserade mig bara av att dansa ihjäl mig till Jojo De Freq, dricka vinflaska efter vinflaska och hångla med ny karl varje kväll. London blev mitt andra hem, då Annalinn bodde där under en period, och våra veckor där blev bara sjukare och sjukare för varje dag som gick. Allt var så hårt, men hemskt slappt, med inte ett huvudbry i världen. Tror det behövdes en till tonårsperiod, detta blev min, and I LOVED IT! Like AH, PUSH IT PUSH IT, watch me work it, I’M PERFECT!
Sån tur är orkar man inte. Jag hittade nytt jobb som gjorde att jag inte kunde vara bakis, en ny kärlek och en ny hårfärg; min egen. Min vardag bestod av jobb (med bästa kollegan Sofia), där det krävdes full koncentration, läsning och en och annan myskväll med pojkvännen. Jag såg lördagar som min chans att få klä ut/upp mig, men det stannade också där. För att låta ännu mer “corny” hittade jag en balans. En balans jag fortfarande bibehåller (mer eller mindre).
Anyhow. Ett break-up, en sommar och en Parisresa senare och jag har sammanfattat min livshistoria i form av förändringar. Nu går all min tid åt att plugga på Studentpalatset, läsa miljoner böcker, torsdagsölen på Riche och en och annan oskyldig romans. Kunde inte vara nöjdare! PUSS och god natt!
Har överflödig energi så det räcker och blir över i flera dagar. Högst opassande då mitt mål var att bli så trött som möjligt efter mitt intensivpass. Jag var tvungen att rensa huvudet efter min oförmåga till koncentration. Flera timmar på biblioteket, vidare till lunch och sen var det svårare än svårast att hålla uppmärksamheten enbart till kapitlet om afasi. Hela förra veckan präglades av denna märkliga känsla av upprymdhet, nervositet och stress, trodde nu att den skulle försvinna, men icke! Självklart är det lite spännande (tror nämligen att något magnifikt ska inträffa vilken sekund som helst) men samtidigt hemskt frustrerande då problemet är att det inte händer någonting. Förhoppningar som slutar med besvikelse och tar ut sin känslomässiga rätt i form av bitterhet. Får väl, återigen, reprimera mig för min naivitet: tro inte att vardagen blir mycket roligare än så här! Åh, ljuva bitterhet!
I söndags var vi hemma hos Pelle och klippte, klistrade och åt morotskaka.
Juno
Sheila utförde någon form av ritual-målning på Oskar
I onsdags gick jag och Sheila till maskeradfesten på Knast
Träffade Thea och Astrid
Sen gick vi förbi Ess
Dagen efter blev det dags för Ölrave
Fredagen spenderades hemma hos Sandra
Ludvig hade nya, hemskt fina skor
Spådde Sandra
Mannen i hennes liv blev klöver Kung aka Pete Doherty
Vi drack Sandras födelsedagschampagne
Hela lördagen spenderade jag och mamma med att shoppa, äta gott och gå långa promenader. När jag sagt adjö åkte jag hem till Ellinor på Cupcake- och födelsedagskalas.
Söndagen har inneburit promenad, plugg och pärlplattning
Sådär lagom påverkad av vinet som serverats ikväll. Törley, kvällen till ära, nu när Pelle och Cassandra lämnar landet inom en snar framtid, heja Ölrave! Varannan vatten, varannan fyra glas vin. Jag är skräp. Min naiva inställning till det faktum att jag inte dricker lika mycket som i somras är en illusion. Torsdagsölen på Riche, fredagskvällen på who knows where, för att sedan avsluta lördagen med diverse söta drinkar på Tranan. Försöker inte vara värre än någon annan, försöker bara syna mina försök till förbättring. Hopplöst. Speciellt när folk avsäger sig utgång med antingen “jag ska upp tidigt” eller “jag försöker vara nykter så länge jag kan”, för att nämna några förklaringar. Mina värderingar om hur man ska tillbringa torsdagsnatten ändras inom en kort sekund, från att uteslutande handlat om pepp till dövande ångest. Jag borde stanna hemma och plugga, få åtta timmars god sömn, städa lägenheten och ringa mor. Fuck it. Min lärare var imponerad av mina ambitiösa prestationer inom “discourse analysis”, sov tre härliga timmar på eftermiddagen, diskat (nästan) all disk och mamma kommer och bor hos mig på lördag. I got it all set. Jag är bara ute efter lite spänning! Den vardagliga spänningen, i form av uppsatsskrivning och föreläsningar, räcker ju uppenbarligen inte. Jag vill ut på äventyr, likaledes Elsa! Där ser ni, jag är fanken inte ensam om det. Vardagen blir för påtaglig och det enda medlet, som inte kostar “utlandsresapengar”, är festen! Nu ska jag dricka upp sista glaset bubbel för att sedan bege mig till nästa anhalt; Ölrave. Annalinn är där för övrigt. Min favorit. Fyllesnack. Puss
Kapitel 10 om pragmatics är sjukt intressant. Så intressant att jag beslutat mig för att skriva min milslånga uppsats om just detta. Självklart är det tröttsamt att sitta i timtal och försöka förstå skillnaden på homonymer och homofoner till jag plötsligt blir helt betagen av det faktum att författaren faktiskt försökt sig på ett skämt:
- Why is 6 afraid of 7?
- Because 789.
Trots genomgående läsning av kapitlet förstod jag verkligen inte hur jag skulle använda homofoni för att förstå skämtet. Stoppade all läsning och fokuserade bara på dessa två små meningar. Använde mig av alla möjliga lingvistiska termer men blev helt förblindad. Panik, stress och frustration över min oförmåga att förstå mitt favoritämnes skämt till jag slog igen boken och gick över till att läsa “The Great Gatsby”. Befrielse. Inga skämt baserade på homofoni där inte! Kunde dock inte släppa det och insåg mitt misslyckande med att gå in till Filip och fråga om hjälp. Det tog honom en sekund, om inte mindre, att se vad som (skulle) va roligt. Jag är sämst. Jag ska byta program. Eller plugga till ögonen blöder så jag förstår mig på torra, lingvistiska skämt.
Det tar emot att plocka ihop alla prylar som inte tillhör mig. Det vore väl på sin plats att känna emotionell frustration, med tanke på vem prylarna tillhör, men det enda jag ser just nu är hur mycket det kommer kosta att ersätta allt. Som tidigare sagt: mattor, lampor, köksredskap osv. De ekonomiska tillgångar jag har till förfogande resten av månaden ligger under tusenlappen, då de uteslutande har gått till böcker och en och annan lunch. Nu, efter mycket plockande, sitter jag i ett mindre hemtrevligt rum utan matta och tvättkorg. Ah well. Jag har min säng, fylld med fluffiga kuddar, och en sju helsikes massa böcker. Ska göra mig en kopp te, titta igenom de bilder jag tog från vår eminenta ryggdunkar-fest för att sedan läsa min nyanlända bok. Sjukt bra lördagseftermiddag!
Rasmus kom över idag. Vi drack te och han berättade hur han hade haft det i Frankfurt. All very nice indeed. Sedan börjar han förväntasfullt snoka omkring i mina garderober, lådor och luckor. River ut det ena lakanet efter det andra, rotar fram gamla sladdar och handdukar, för att inte tala om kläder. Utbrister var och varannan sekund: “det här är mitt, och det här är mitt!” medan jag snällt tittar på i förvirring. Nämnas ska väl att han har hittat en lägenhet och vill ha tillbaka de saker jag behöll efter vi “gick åt skilda håll”, (jag använder aldrig förkortningar men det här blir undantaget) LOL. Hur som helst, efter ha packat ner diverse tygbitar av olika slag börjar han effektivt söka igenom resten av rummet. Prylar som jag numera vant mig vid, så som; krokar, lampor, hdmi-dvi kabel osv, gör han nu beslag på fortare än jag hinner reagera! Jag har självklart vetat att han så småningom ville ha tillbaka sakerna, men det blir så påtagligt när jag nu måste gå och inhandla så tråkiga saker som nya lampor. Sämsta Rasmus. Dock är det ganska underhållande hur vi på värsta skilsmässomanér bråkar (och dör av skratt samtidigt) om vem som ska få behålla eluttag och grytlappar. Vi sammarbetar tillslut, jag drar dock det korta strået, och jag får i alla fall fortsätta att förfoga över den gigantiska, åsksäkra eldosan ett tag till. Fy fan vilken dålig deal. Haha.
Hoppas allt passar i din nya lägenhet sumpråtta. PUSS!
