Jag är en väldigt ombytlig person. Somliga vill kanske påstå att det handlar om utveckling, det är okej att inte veta precis vem man är och “vart man står” vid 22 års ålder. Jag ser det mer som flödande kreativitet och att jag är öppen för förändring. Låter mycket mer underhållande! För att göra det ännu roligare tänkte jag redogöra mina helomvändningar i bilder.
När jag var ung som attan, runt elva, tolv fanns det en man i mitt liv. Intresset för honom, och hans magnifika band, var helt uppåt väggarna. Vid den här tidpunkten blev jag också tillsammans med min allra första pojkvän, Joakim. Det varade i en och en halv vecka för han ville inte vara “nummer 2″. Självklart var nummer 1: Nick Carter. Drömlik som få och sötast i Backstreet Boys.
Min förälskelse för blondinen gick rätt snabbt över. När sedan fjortisen i (både mig och Annalinn) kom fram gick vi från att ha lyssnat på sliskiga pojkbandsballader till snabba techno/trance-låtar. Vi kom iklädda stora dunjackor med uppblåsbara ryggsäckar och dansade bättre än alla andra på Club 700.
Sommaren till gymnasiet var det festivaler för hela slanten och min förkärlek till göteborgspop/rock var total (dock ALDRIG Broder Daniel)! Min favoritutstyrsel innebar alltid, av okänd anledning, mammas virkade mössor och pilotglasögon. Folköl, hemmafester och ihopkok av diverse spritsorter blandat med festivalfylla präglade hela sommarhalvåret. Min nya vänskap med den ack så ljuva; John Pettersson gjorde också att jag fick upp näsan för både hans favoritband NWA och politik. Ytterst splittrad period, men helt fantastisk!
Snabbt som attan gick första året på gymnasiet mig förbi då det enda jag kunde tänka på var min nya kärlek Fabian. Paralellt med detta (perfekta?) förhållande fann jag tillslut mig själv med att bara lyssna på soul, merseybeat och psykadelika. Utan förvarning hade jag bytt ut mina stuprörsjeans till 60-talsklänningar och lackskor. Mitt rum bytte skepnad och istället för Strokes-affishen fick nu Keith Moon’s vackra nuna pryda platsen över sängen. Jag handlade kläder till förbannelse, dansade sönder mina klackar på världens bästa klubbar; Octopussy’s Garden, Radio London & On The Real Side. Spenderade resten av tiden till sluka ALLT om 60-talet som kom i min väg. Stannade av ett tag och behöll mina prydliga manér i många herrans år. Om man kände mig när jag först flyttade till Stockholm skulle man garanterat sett mig i skyhögt, illrött hår, min Union Jack-klänning och totalt ignorerat det årtionde jag faktiskt levde/lever i.
Dock, till mina stora förvåning, svalnade min längtan efter Modweekends och pojkar i framåtkammad lugg ala Paul McCartney. Resultatet av att ha gått i heltäckande klänningar, prydligt hår och handskar så fort jag gick utanför dörren blev att jag färgade håret vit-blont och började lyssna på Ed Bangers alla godingar. Spenderade mer tid ute än på jobbet (som innefattade NOLL ansvar) och de gånger jag väl dök upp var jag antingen fruktansvärt bakfull eller fortfarande full. Jag, till skillnad från förut, sket i allt och intresserade mig bara av att dansa ihjäl mig till Jojo De Freq, dricka vinflaska efter vinflaska och hångla med ny karl varje kväll. London blev mitt andra hem, då Annalinn bodde där under en period, och våra veckor där blev bara sjukare och sjukare för varje dag som gick. Allt var så hårt, men hemskt slappt, med inte ett huvudbry i världen. Tror det behövdes en till tonårsperiod, detta blev min, and I LOVED IT! Like AH, PUSH IT PUSH IT, watch me work it, I’M PERFECT!
Sån tur är orkar man inte. Jag hittade nytt jobb som gjorde att jag inte kunde vara bakis, en ny kärlek och en ny hårfärg; min egen. Min vardag bestod av jobb (med bästa kollegan Sofia), där det krävdes full koncentration, läsning och en och annan myskväll med pojkvännen. Jag såg lördagar som min chans att få klä ut/upp mig, men det stannade också där. För att låta ännu mer “corny” hittade jag en balans. En balans jag fortfarande bibehåller (mer eller mindre).
Anyhow. Ett break-up, en sommar och en Parisresa senare och jag har sammanfattat min livshistoria i form av förändringar. Nu går all min tid åt att plugga på Studentpalatset, läsa miljoner böcker, torsdagsölen på Riche och en och annan oskyldig romans. Kunde inte vara nöjdare! PUSS och god natt!
N.W.A och politik!!!! nice klassisk arvikabild också! 
trodde jag var viktigaste personen i ditt liv
??
Att summera sitt liv i förhållande till förhållanden.
Jag satt och tänkte på det igår. De senaste fem åren. Mellan tjugo och framåt. Och ingenting poppar upp annat än en rad partners. Jag finner det bara så fruktansvärt. Illa.
Självklart är du viktigast Cristian! Sista bilden räcker jag mig ju efter dig, ser du inte det?
Shit vad tiden går. Känns som om det inte var länge sedan man tapetserade väggarna med BSB-affischer… 
vada jojo de freq? fan vad random namedropping. kanns inte sarskillt akta, mer att du namedroppade forsta basta okanda east london-dj for att fa det att se ut om att du var valdigt nere i scenen. nej du, jag tror ed banger var det langsta du strackte dig till. f.o ar det javligt pinsamt att ha sa manga identitetskriser efter 18-arsalder.
jojo de freq fick jag nöjet att se live några gånger och hon är helt fabulous. likaså hennes vapendragare hanna holland. vill nog inte alls hålla med om att hon var/är okänd. varken här i sverige eller england.
jag tycker att det är helt underbart att ha haft så många, som du kallar det, identitetskriser. tänk så mycket jag har fått utlopp för och hur mycket olika saker jag prövat. sluta va så bitter och berätta vem du är och varför du blir så irriterad över mina förändringar.
Leave a comment
Line and paragraph breaks automatic, e-mail address never displayed, HTML allowed:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>
bästa jag läst idag!
<3