Det är helt sjukt skönt att vara borta från Stockholm ett tag. Dock har någon form av tristess blivit en del av min vardag då jag är begränsad i hur mycket aktiviteter jag får utöva. Limiterad och uttråkad utgör en dålig kombination, plus att det ger en tid att tänka. Jag behöver inte tänka mer än vad jag normalt gör, det slutar bara i överanalyserande. Jag behöver aktiviteter, människor och uppgifter. Hur som helst har mitt kall blivit filmer, och inte vilka filmer som helst: sjukt dåliga filmer. Både de som gått på TV och de jag laddat hem har visat sig vara riktiga skitfilmer. Dock kan jag inte sluta titta. Blir irriterad, bitter och arg över de repliker som sägs, skådespeleriet och inte minst sluten. Jag vill inte utsätta någon annan för dessa filmer, det räcker med att jag blir förbannad.
På tredje plats: Heartbreak Hotel – När ska Helena Bergström sluta skrika?
Andra Plats: Love Actually – Överflödigt med kommentarer
Första Plats: Holidays In Handcuffs – Penntrollet (Sabrina Tonårshäxan) kidnappar vidret Mario Lopez för att hon inte får ligga på något annat sätt.
Jag skyller alltid ifrån mig på omständigheter som musik, film eller alkohol när jag behöver ta upp saker. Det måste finnas en anledningen till att vilja få ur sig bekymmer eller liknande som just för stunden är lite för överväldigande för att kunna stanna inombords. Nu tänker jag inte skylla på någonting, även fast jag har världens bästa musik i hörlurarna. Det här kommer bli ett långt och, säkert för många, tråkigt inlägg. Men å andra sidan har den här bloggen aldrig handlat om att tillfredställa läsarens behov, utan mina egna.
Det är många händelser, val och misstag jag numera kan se tillbaka på och kategorisera som erfarenheter. Sen finns det de som efter många dagar, månader och års perspektiv fortfarande inte kommer klassas som erfarenheter utan något så mycket större. Ibland kan det handla om förhållandet till en annan människa, ibland kan det handla om jordens största misstag. Det jag försöker urskilja är ifall det påverkar mig på ett bra sätt; om det får mig att utvecklas, eller om det bara är tungt bagage som förföljer mig vart jag än går. Ta till exempel förhållandet till en människa som på så många sätt gjorde mig lyckligast i världen men samtidigt mer och mer besviken ju längre tiden gick. Det var hårfina skillnader från att känna total lycka till misär i världsklass. Idag kan jag imponeras av det faktum att jag lät människan ha så stor inverkan på mig, jag vågade i alla fall. Dock kvarstår faktum att det har lämnat enorma spår som var svårare än jag trodde att sopa undan. Numera har det inte så mycket med människan i sig att göra, utan mer vad som blev av att våra vägar korsades. Det har i alla fall legat längst bak i huvudet så länge nu att jag inte vet om det är värt att ha kvar under de omständigheter som nu pågår. Jag tror jag har tröttnat. Frågan är bara om jag ska försöka klämma in det i erfarenhets-facket eller om jag fortfarande ska låta det vara någonting större…? Får nog sova på saken.
Jag är och har alltid varit lite utav en klyscha. Ola sa det till mig första gången back in 2005. Då såg jag det som en förolämpning, jag som inte alls ville passa in i facket jag så snällt hade blivit tilldelad. Eller ville jag det? Högst på listan låg 13th Floor Elevators och The Who, vilket i sig säger en del om min omedvetet tvetydiga smak. Dock hade min favoritklänning ett stort target-märke i blått och rött på sidan av min annars kritvita klänning. Mitt hår var i samma färg som de illröda lack-skorna som i sin tur matchade den röda pricken i märket på sidan av klänningen. Jag dejtade bara män i kavajer med högst tre knappar och bruna myggjagare. Rökte enbart Vogue Rose Slims i långa cigarettmunstycken och drack cocktails tills mina knästrumpsprydda ben svajade. Klyscha in i benmärgen.
Frågan är vilket som stör mig mest. Att som nu, inte bry mig om att jag läser de klyschigaste böckerna man kan hitta eller som förut, nästan skämmas för att jag fann The Who’s My Generation helt vidunderligt bra. Är det är tråkigt att älska något någon annan redan hyllat? Jag vet inte. Det enda jag vet är att Bob Dylan är en källa till kreativ klyschighet och jag har suttit och lyssnat på honom i över tre timmar. You do the math.
Igår var jag på julfest hos Livia, det var helt sjukt trevligt. Nu lämnar jag dock Stockholm igen. Ska vila upp mig i några veckor till sen komma tillbaka i en mycket piggare version.
Tills jag får igång min kamera tycker jag att ni ska titta hur fina alla var igår: Sandra
Jag slutade med medicinerna i lördags. Och tack gode gud så har jag sluppit feber. Dock har det tillstått ytterliggare komplikationer i samband med denna djävulska sjukdom: abstinens. Min kropp har ätit över 70 tabletter utspritt på tolv dagar. Starka grejer med nedsättande, avtrubbande och inte minst dövande effekter. Huvudet har inte varit sig självt och mitt minne, fokus och koncentration har svikit mig till den milda grad av total frånvaro. Att nu tvärt sluta ta dessa medel har blivit lite utav en chock. Mitt huvud hänger åter igen inte med och bieffekterna blir huvudvärk, skakningar och nervositet. Det är hemskt frustrerande när kroppen vill ha något som jag inte vill. Jag håller nog mig undan ett tag till. Måste ändå fokusera de avspända hjärnceller som finns kvar på att skriva uppsatser. Jippie.
Efter 12 dagar av 40 graders feber har jag äntligen sluppit den under större delen av dag 13. För mig är det ett under att jag ens kan ställa mig upp utan att mer eller mindre svimma mig tillbaka i sängen. Ett under att slippa vakna på natten av att jag inte har någon aning om vart jag är för febern har krupit upp till 41-strecket. Jag har inte hunnit fatta att jag varit så sjuk, min mor fick ta hand om den biten. Smart nog insåg hon att mina mediciner inte hjälpte, jag blev bara sämre. En dag på infektionsakuten var vändningen då de insåg att jag har haft två sjukdomar som slagits om att få bryta ner mig totalt. Det är inte så bra att ha 40 graders feber när man ätit febernedsättande, inte så bra att frossa sig till allvarlig ledvärk. Starkare mediciner, och betydligt fler av dom, blev receptet + sträng övervakning av mina föräldrar (ta tempen ofta så den inte går upp osv).
Nu har det som förut nämnt vänt en aning (peppar peppar). Jag gjorde min egen minimala (starka tabletter minskar ens matlust) portion av mat, gick ut med hunden (runt kvarteret, men ändå) och har till och med plockat ur diskmaskinen. Har aldrig varit mer tacksam över att göra tråkiga, vardagliga sysslor. Mitt förut så överhettade huvud har fått chansen att tänka på att jag faktiskt vill tillbaka till Stockholm nu. Jag vill också vara med och fira Filips 25-årsdag ikväll, inte tvingas titta på Idol. Ah well. Ordet frisk är underskattat. Aldrig uppskattat ordets innebörd så mycket som nu. Det blir prio ett, sedan åka hem.
Jag svär inte ofta när jag skriver. Nu dock, har jag all anledning i hela världen att säga fucking jävla horhelvete! Min feberfrossa, halsböld och lungont visade sig vara dubbel lymfkörtelinflammation dvs dubbla kurer antibiotika/penicillin i nästan två veckor (sex tabletter dagligen). Jag är sjukt trött och ledsen, orkar inte med någonting och ser det som enda lösning att emigrera till mamma och pappa. Fan och skitpannkaka. Kommer uppskatta att vara frisk och kry när den här skiten är över. Ta hand om allt mina bästa pojkar och flickor. Until i get back, stay put with these fabulous girls, au revoir!
Jag är sådär underligt jättesjuk. Vaknade med en svullnad i halsen som inte kunde liknas annat än en fotboll. Åkte iväg till Studentpalatset för att få lite uppdateringar från Sofia och läsa Samuel Beckets “Happy Days”. Gick sådär med läsandet och det enda vi pratade om var karlar. Om det var av allt snack om karlar eller min faktiska sjukdom vet jag inte men en huvudvärk utan dess like vällde upp och jag blev helt kokhet. Feberyrade mig hem och kastade mig i sängen. Halvsovandes drömmer jag panikdrömmar om ödlor, om guldlockar och Annalinns lägenhet på Engelbrektsgatan i Örebro. När yrandet lagt sig, efter diverse intag av paracetamol, försöker jag få i mig lite svampsoppa. Jag blir återigen övervarm och börjar tycka fruktansvärt synd om mig själv. Det är nämligen synd om mig. Jag vill inte vara sjuk. Inte frysa av all värme, inte hosta så fort jag lägger huvudet på sned. Nu ska jag injicera vitlök i venerna så helvetet förvinner. Tills dess, tyck gärna lite synd om mig!
Det här lyssnar jag på när jag är sjuk (videon är inte den officiella, couldn’t find it).
