Jag svär inte ofta när jag skriver. Nu dock, har jag all anledning i hela världen att säga fucking jävla horhelvete! Min feberfrossa, halsböld och lungont visade sig vara dubbel lymfkörtelinflammation dvs dubbla kurer antibiotika/penicillin i nästan två veckor (sex tabletter dagligen). Jag är sjukt trött och ledsen, orkar inte med någonting och ser det som enda lösning att emigrera till mamma och pappa. Fan och skitpannkaka. Kommer uppskatta att vara frisk och kry när den här skiten är över. Ta hand om allt mina bästa pojkar och flickor. Until  i get back, stay put with these fabulous girls, au revoir!

Jag är sådär underligt jättesjuk. Vaknade med en svullnad i halsen som inte kunde liknas annat än en fotboll. Åkte iväg till Studentpalatset för att få lite uppdateringar från Sofia och läsa Samuel Beckets “Happy Days”. Gick sådär med läsandet och det enda vi pratade om var karlar. Om det var av allt snack om karlar eller min faktiska sjukdom vet jag inte men en huvudvärk utan dess like vällde upp och jag blev helt kokhet. Feberyrade mig hem och kastade mig i sängen. Halvsovandes drömmer jag panikdrömmar om ödlor, om guldlockar och Annalinns lägenhet på Engelbrektsgatan i Örebro. När yrandet lagt sig, efter diverse intag av paracetamol, försöker jag få i mig lite svampsoppa. Jag blir återigen övervarm och börjar tycka fruktansvärt synd om mig själv. Det är nämligen synd om mig. Jag vill inte vara sjuk. Inte frysa av all värme, inte hosta så fort jag lägger huvudet på sned. Nu ska jag injicera vitlök i venerna så helvetet förvinner. Tills dess, tyck gärna lite synd om mig!

Det här lyssnar jag på när jag är sjuk (videon är inte den officiella, couldn’t find it).