Efter 12 dagar av 40 graders feber har jag äntligen sluppit den under större delen av dag 13. För mig är det ett under att jag ens kan ställa mig upp utan att mer eller mindre svimma mig tillbaka i sängen. Ett under att slippa vakna på natten av att jag inte har någon aning om vart jag är för febern har krupit upp till 41-strecket. Jag har inte hunnit fatta att jag varit så sjuk, min mor fick ta hand om den biten. Smart nog insåg hon att mina mediciner inte hjälpte, jag blev bara sämre. En dag på infektionsakuten var vändningen då de insåg att jag har haft två sjukdomar som slagits om att få bryta ner mig totalt. Det är inte så bra att ha 40 graders feber när man ätit febernedsättande, inte så bra att frossa sig till allvarlig ledvärk. Starkare mediciner, och betydligt fler av dom, blev receptet + sträng övervakning av mina föräldrar (ta tempen ofta så den inte går upp osv).

Nu har det som förut nämnt vänt en aning (peppar peppar). Jag gjorde min egen minimala (starka tabletter minskar ens matlust) portion av mat, gick ut med hunden (runt kvarteret, men ändå) och har till och med plockat ur diskmaskinen. Har aldrig varit mer tacksam över att göra tråkiga, vardagliga sysslor. Mitt förut så överhettade huvud har fått chansen att tänka på att jag faktiskt vill tillbaka till Stockholm nu. Jag vill också vara med och fira Filips 25-årsdag ikväll, inte tvingas titta på Idol. Ah well. Ordet frisk är underskattat. Aldrig uppskattat ordets innebörd så mycket som nu. Det blir prio ett, sedan åka hem.

Grattis igen min fina Prins Filip!