Jag är och har alltid varit lite utav en klyscha. Ola sa det till mig första gången back in 2005. Då såg jag det som en förolämpning, jag som inte alls ville passa in i facket jag så snällt hade blivit tilldelad. Eller ville jag det? Högst på listan låg 13th Floor Elevators och The Who, vilket i sig säger en del om min omedvetet tvetydiga smak. Dock hade min favoritklänning ett stort target-märke i blått och rött på sidan av min annars kritvita klänning. Mitt hår var i samma färg som de illröda lack-skorna som i sin tur matchade den röda pricken i märket på sidan av klänningen. Jag dejtade bara män i kavajer med högst tre knappar och bruna myggjagare. Rökte enbart Vogue Rose Slims i långa cigarettmunstycken och drack cocktails tills mina knästrumpsprydda ben svajade. Klyscha in i benmärgen. 

Frågan är vilket som stör mig mest. Att som nu, inte bry mig om att jag läser de klyschigaste böckerna man kan hitta eller som förut, nästan skämmas för att jag fann The Who’s My Generation helt vidunderligt bra. Är det är tråkigt att älska något någon annan redan hyllat? Jag vet inte. Det enda jag vet är att Bob Dylan är en källa till kreativ klyschighet och jag har suttit och lyssnat på honom i över tre timmar. You do the math.