Jag skyller alltid ifrån mig på omständigheter som musik, film eller alkohol när jag behöver ta upp saker. Det måste finnas en anledningen till att vilja få ur sig bekymmer eller liknande som just för stunden är lite för överväldigande för att kunna stanna inombords. Nu tänker jag inte skylla på någonting, även fast jag har världens bästa musik i hörlurarna. Det här kommer bli ett långt och, säkert för många, tråkigt inlägg. Men å andra sidan har den här bloggen aldrig handlat om att tillfredställa läsarens behov, utan mina egna.

Det är många händelser, val och misstag jag numera kan se tillbaka på och kategorisera som erfarenheter. Sen finns det de som efter många dagar, månader och års perspektiv fortfarande inte kommer klassas som erfarenheter utan något så mycket större. Ibland kan det handla om förhållandet till en annan människa, ibland kan det handla om jordens största misstag. Det jag försöker urskilja är ifall det påverkar mig på ett bra sätt; om det får mig att utvecklas, eller om det bara är tungt bagage som förföljer mig vart jag än går. Ta till exempel förhållandet till en människa som på så många sätt gjorde mig lyckligast i världen men samtidigt mer och mer besviken ju längre tiden gick. Det var hårfina skillnader från att känna total lycka till misär i världsklass. Idag kan jag imponeras av det faktum att jag lät människan ha så stor inverkan på mig, jag vågade i alla fall. Dock kvarstår faktum att det har lämnat enorma spår som var svårare än jag trodde att sopa undan. Numera har det inte så mycket med människan i sig att göra, utan mer vad som blev av att våra vägar korsades. Det har i alla fall legat längst bak i huvudet så länge nu att jag inte vet om det är värt att ha kvar under de omständigheter som nu pågår. Jag tror jag har tröttnat. Frågan är bara om jag ska försöka klämma in det i erfarenhets-facket eller om jag fortfarande ska låta det vara någonting större…? Får nog sova på saken.