Ibland önskar jag att jag kunde skylla allt på en människa. Tyvärr är det inte så enkelt. De jag träffat ute är oftast helt magnifika, de gör min kväll och jag skulle inte byta bort ett enda samtal. Dock kvarstår faktum att jag är så enkel. Det irriterar mig. Får jag inte som jag vill blir jag sur och motvillig till allt och resten av kvällens trevligheter blir som bortglömda. Att halva min väska försvann känns förläget att ens uttrycka då det har hänt mer gånger än vad som går att räkna på högerhanden. Jag vill dock skylla på det, men jag kan inte för jag vet den riktiga anledningen: besvikelse. Besvikelse över att det aldrig slutar som jag vill. Är så trött på att någonting ska bli stulet, att mitt bankomatkort inte fungerar och att den som jag helst av allt vill träffa inte ens är där.

Ska till skolan om fem timmar. Det enda som får mig att fortsätta är “ditransitive verbgroups”. Lamt i de flestas ögon men i mina är det så intressant att allt annat blir trivialt. Hinna med drygt fyra timmars sömn är nog. Dessutom har Elsa födelsedagskalas imorgon och inget kan gå fel. Jag lovar…!

Jag såg Fight Club igår. Svettiga karlar med muskler och testosteron som räcker och blir över till ett helt fotbollslag. Det var många herrans år sedan jag såg filmen för första gången och min perception har ändrats avsevärt. Jag kommer ihåg den som våldsam, mörk och aningen skev, medan jag nu slås av en och samma tanke; män är otroligt tilltalande när de slåss.

Klockan är 01:16. Jag befinner mig i Linköping hos min mormor och morfar. Dom sover medan jag inte kan slita mig från ett spännande CSI-avsnitt. Mitt i all spänning hör jag plötsligt ett oväsen utan dess like utanför fönstret följt av ett högt skottljud. Springer fram till fönstret för att se om jag får en glimt av vad som pågår men inser snabbt att jag inte kan stå vid fönstret och titta ut, pistolmannen kommer märka mig, tro att jag sett allt och skjuta mig genom rutan! Flyttar mig fort som attan ur skottlinjen och sätter mig vid datorn. Hör ett till skottliknande ljud och ytterligare skumt oväsen. Försöker lokalisera väderstrecket det kommer ifrån, memorerar klockslaget och går sakta fram till fönstret igen men ser ingenting. För säkerhets skull drar jag ner persiennerna och trycker handen mot glasrutan. Brottsutredarna måste ha mina fingeravtryck och förstått att jag inte hade någonting med skottlossningen att göra, utan bara stod och tittade. Lyssnar i fem minuter efter nya ljud med hör inte ett dyft.

Sätter mig på soffan och inser sakta, men jävligt säkert, att jag nog är den mest paranoida, för att inte tala om töntigaste, personen jag vet. Hur dum i huvudet är jag som trycker handen mot rutan när jag ätit oljiga jordnötter 30 sekunder innan? Hur mycket av en idiot är jag som tror att denna “pistolman” ska se mig FEM våningar upp i ett kolsvart rum? Vad det var för ljud vet jag inte men såhär tio minuter efteråt förstår jag ju såklart att det inte finns någon pistolman… CSI förstör mig. Jag tror att allt och alla kan spåras, jag tror att alla lite udda händelser är allvarliga brott som kommer utredas av kriminaltekniker.

För att spä på detta fenomen så hittade jag en p-bot utanför min port förra veckan. Jag såg inte var det var först och tog upp den för att granska texten. När jag insåg att det var någons bortslängda böter släppte jag lappen fort som attan och torkade av plasten runt pappret med min halsduk. Varför? Mina fingeravtryck kan missleda polisen till mig och jag blir den som får betala 380 kr för felparkering.

Jag ska va tyst nu. Ta er tid när ni dömer mig, det behövs. Jag väntar snällt och skamset bakom mina stängda persienner…

Efter att bakfyllan från helvetet lagt sig tog jag tjuren vid hornen och köpte mig fyra öl och blev en helt ny människa igen. Varningsklockor må ringa, men jag börjar skolan nästa vecka och planerar på att göra det bästa av min ledighet till terminsstart.

Kvällen var, till skillnad från gårdagen, sjukt trevlig! För att så fort som möjligt få ut den milda frustration jag har kan jag lika gärna säga direkt att ordet: trevlig, är inte en positiv egenskap. Ingen 22-åring, vill bli beskriven som “trevlig” när det vankas personlighetsbeskrivningar. Ikväll tog jag det dock för vad det var och försökte se framställning som den blev beskriven; gillande från en människa som är hemskt fin. Det tog tyvärr inte mer än en timme innan jag faktiskt tog lite illa upp. Jag vill inte bli sedd som trevlig. Trevlig är någon som håller upp dörren för en på banken, trevlig är ens moster som ringer och frågar hur skolan går, trevlig är någon som är helt okej men lite tråkig. Jag vill inte vara tråkig. Jag är inte tråkig. Vägrar faktiskt tro att jag är det. Men hur ska man tolka det då? Det var i all välmening människan i fråga uttryckte sig och jag hoppas, och tror, att han faktiskt inte all tycker att jag tråkig när allt kommer till kritan. Hur kommer det sig då att ett positiv egenskap omvandlas till någonting negativt, medelmåttigt och långt ifrån tillräckligt. Nöjer man sig inte längre vid det man får, eller vill man vara den där dryga idioten som är självisk och otrevlig mot alla? Jag vet inte. Jag ska väl bara lyssna och ta emot, förstå att det inte var något annat än ett tecken på uppskattning och glömma resten. Men när har det egentligen fungerat…?

När jag nu fick reda på att jag är “ledig” i en vecka till så blir jag ju tvungen att fördriva tiden på Cinemateket några timmar om dagen. Idag såg jag Belle De Jour, helt fantastisk film med Catherine Deneuve. Imorgon blir det antingen Tre Bröder av Francesco Rosi eller De Fördömda av Luchino Visconti. Låter det intressant tycker jag att det enda rätta är att skaffa sig ett Cinemateket-kort för 80kr och voila! Fixat och klart (http://www.sfi.se/sv/cinemateket/Bli-medlem/).

Oj, vilken kväll. Alla mina sinnen är på helspänn och mina förut så förvirrande funderingar har nu fördubblats. Jag har velat känna det men när det väl kommer tillbaka till en blir det bara konstigt. Jag kan inte hantera det och jag önskar att Annalinn var här. Klockan är snart sju och jag kommer passera min magiska gräns; aldrig att jag kommer kunna somna. Det leder i sin tur att jag funderar över kvällen. Att jag skickade helt fel sms till helt fel avsändare och skickar jag ett till för att förklara kommer människan tro att jag faktiskt bryr mig. Arrogant nog. Från min sida alltså. Ångra att jag var alldeles för ärlig när “hon den där” frågade vad jag egentligen tyckte om hennes pojkvän, dock var det inget jag ångrar. Tror jag. Helt kluven i allt som har hänt och det enda jag kan göra är att försöka gilla läget. Det var inget som gick fel, snarare tvärtom, det var bara att det blev för mycket på en gång.

Jag var på väg hem i flera timmar. Taxi, buss, you name it. Dessvärre steg jag in i taxin för första gången och insåg att en högst obehaglig man uppenbarat sig i baksätet och yttrar meningen: “jag ska också ska till Hornstull”. Inte okej. Jag hoppar ur, in på Spy Bar igen och hittar vänner och bekanta som håller mig sällskap till min buss hem behagar att dyka upp. Går ut till bussen och självklart har den har något form av problem med oljan/bensinen (vad den nu går framåt av). Blir hänvisad till nästa buss, vänder på klacken och återvänder till Spy Bar. Väl inne på Spyan en tredje gång finner jag mig irriterad och minst sagt upprörd men allt vänder när jag träffar människan som verkar intressera sig en gnutta för mitt pluggande. Några väl valda ord och kvällen är över. Dock finns aspekten att alla inte är idioter, vilket jag så trivsamt jag har föreställt mig. Jag kommer nu sova med hopp och heder i behåll. Har aldrig varit nöjdare.

I brist på television så tittar jag på alla gamla nedladdade säsonger av Scrubs, Desperate Housewives, Entourage och Skins. Allt för att underhålla min tradiga vardag. Det är fullt med romantik och overkliga förhållanden. Underbart, tills jag inser att min vardag aldrig kommer se ut som deras. Ingen naivitet här utan ren självbejakelse. Jag är för cynisk för att kunna va romantisk. De jag gillar spelar rollen av vännen/ligget. Aldrig någonting man erkänner att man gillar eller, bevare mig väl, dejtar. Jag gillar det. Men det lämnar ingen plats för romantik och spontanitet, som jag så högt högaktar. Jag kanske bara måste erkänna att när en karl kommer närmare mig än normalt, inse att den här människan är inte bara en kompis eller ett ligg, utan faktiskt någon jag ser någonting mer med. Åh, vin är det bästa jag vet. Jag säger så uppenbara saker som jag säkert aldrig hade sagt annars. Heja mig. Puss

Självklart har jag också fallit för det fantastiska programmet poladroid.net, try it!

Imorgon kommer Annalinn hem. I couldn’t be happier!