Efter att bakfyllan från helvetet lagt sig tog jag tjuren vid hornen och köpte mig fyra öl och blev en helt ny människa igen. Varningsklockor må ringa, men jag börjar skolan nästa vecka och planerar på att göra det bästa av min ledighet till terminsstart.
Kvällen var, till skillnad från gårdagen, sjukt trevlig! För att så fort som möjligt få ut den milda frustration jag har kan jag lika gärna säga direkt att ordet: trevlig, är inte en positiv egenskap. Ingen 22-åring, vill bli beskriven som “trevlig” när det vankas personlighetsbeskrivningar. Ikväll tog jag det dock för vad det var och försökte se framställning som den blev beskriven; gillande från en människa som är hemskt fin. Det tog tyvärr inte mer än en timme innan jag faktiskt tog lite illa upp. Jag vill inte bli sedd som trevlig. Trevlig är någon som håller upp dörren för en på banken, trevlig är ens moster som ringer och frågar hur skolan går, trevlig är någon som är helt okej men lite tråkig. Jag vill inte vara tråkig. Jag är inte tråkig. Vägrar faktiskt tro att jag är det. Men hur ska man tolka det då? Det var i all välmening människan i fråga uttryckte sig och jag hoppas, och tror, att han faktiskt inte all tycker att jag tråkig när allt kommer till kritan. Hur kommer det sig då att ett positiv egenskap omvandlas till någonting negativt, medelmåttigt och långt ifrån tillräckligt. Nöjer man sig inte längre vid det man får, eller vill man vara den där dryga idioten som är självisk och otrevlig mot alla? Jag vet inte. Jag ska väl bara lyssna och ta emot, förstå att det inte var något annat än ett tecken på uppskattning och glömma resten. Men när har det egentligen fungerat…?
Leave a comment
Line and paragraph breaks automatic, e-mail address never displayed, HTML allowed:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>
Åh. Fleet Foxes.