Jag har en ovana att romantisera saker som inte alls är romantiska. Jag blir överväldigad av känslor som bara uppenbarar sig efter tre glas vin och inbillar mig själv att situationen i fråga var miljoner gånger bättre än vad den egentligen var. Det handlar självklart om karlar. Karlar som gjorde ett intryck jag har svårt för att förbise. Där med inte sagt att jag har känslor för vederbörande utan mer för stunden i fråga.

Återkommande, då fantasin inte sträcker sig längre än ett halvår tillbaka, är mannen som inte kan tala rent. Skulle jag skriva hans kontaktannons skulle adjektiven charmig och rolig definitivt finnas med. Men med min galna syn på relationer och hans förflutna blev det rätt självklart att det inte skulle vara mer än vad det var. Hur som helst hör historien till att när vi sågs första gången (eller andra) så hade jag så roligt att skratten näst intill blev tillgjorda. Stunden då jag insåg att en främmande människa kunde underhålla mig på det sättet var förbryllande och minst sagt intressant. Under kvällen hade jag aldrig tid att reflektera över det, tack gode gud, utan det har kommit i efterhand. Sånär som när det vankas listskrivande och tillbakablickar har det uppenbarat sig vilka fina egenskaper han besitter. Det tråkiga är att jag aldrig märker sådant förrän flera månader efteråt. Inte när det är för sent, för det har aldrig varit aktuellt, utan mer när jag försöker hitta något mönster i de jag har funnit fängslande. Dock är jag väldigt trött och det faktum att klockan är kvart över fyra på morgonen gör att jag kan släppa allt fortare än jag började tänka på det i första hand. God natt. 

Spy Bar klockan ca 01:20, toalettkön. Väntar på min tur när jag hör två damer framför mig börja prata fruktansvärt illa om en människa jag inte riktigt uppfattar namnet på. Efter några sekunders pajkastande upprepar de namnet på min ex-pojkvän tillräckligt många gånger för att jag ska få uppmärksamhet. Jag frågar om det är nödvändigt att säga sådana elaka saker om en människa och frågar om de har belägg för att uttrycka sig på det där sättet. Svaret bliv ett solklart nej och sedan tittar de på mig med ett förakt jag sällan skådat. De fortsätter prata en, ursäkta ordvalet, jävla massa skit och jag får nog och säger ifrån på skarpen; prata inte om mitt ex på det där viset. De svarar omedelbart med: “Jaha, det är du som är Lizzie…” och slår mig rakt över ansiktet med en knuten näve utan dess like. Jag flyger in i väggen och hukar mig för att försöka stoppa blodflödet från min näsa och mun. Jag ger sedan damen i fråga en kort blick vilket resulterar i det andra slaget placerat på exakt samma ställe som innan. Jag blodar ner både vägg och spegel medan jag inser att hon, och hennes vänner, springer där ifrån fortare än jag har hunnit reagera. Blod överallt, på spegeln, på golvet, på Elena som kommer springandes för att göra sitt bästa för att stoppa blodflödet. Ingen nytta, förutom moraliskt stöd. Det slutar inte blöda och jag inser till slut att människan slagit med sådan kraft att min ena tand sitter löst. Kvällen fortsätter sakta medan jag trycker en bit nerblodat papper mot munnen. 

För att sammanfatta så sitter tanden löst, min hand ser ut som jag slaktat en tjur pga av allt blod och min nya fina kjol är för evigt märkt med tragiska blodfläckar. Det löser sig alltid. Imorgon är en ny dag med de finaste damerna någonsin!

Jag gillar läget. För mycket tid har gått åt till att vara bitter och trött på varenda situation jag hamnar i. Så oförståeligt onödigt. Men som alltid handlar det om invanda mönster. Jag blir ofta bekväm i en känsla och är lite för lat för att motverka den. Igår gick det dock alldeles utmärkt. Dels för att sällskapet var helt fantastiskt trevligt och dels för att jag inte hann fundera så mycket över någonting annat än vad som faktiskt hände. Det var inte komplicerat, det var bara roligt. Jag kommer ha så mycket nya halvtöntiga insikter med mig tillbaka hem att jag inte kommer kunna hålla reda på dom. It’s all good!

Jag saknar Filip också, hemskt mycket! Puss 

Phoenix – Run Run Run (SBN session)