Jag började skriva om hur vissa människor aldrig utvecklas. Att samma uppblåsta manér fortfarande sitter i sen tonåren. Ju mer jag skrev desto mer insåg jag att jag inte kunde bry mig mindre. Det är helt sjukt skönt att inse att jag i alla fall har gått några steg framåt sen mina tonår. Att människor som inte beter sig ordentligt är totalt värdelösa och inte förtjänar uppmärksamhet till de visar motsatsen. Ah well. Nu sär det dags för föreläsning i Discourse Analysis, mitt favoritämne! Heja.
Jag skrev världens längsta inlägg om hur jag aldrig tröttnar på detta band. Känns onödigt. Kontentan av det hela var i alla fall att jag gillar Phoenix. Hemskt mycket.
Jag är på sånt tvetydigt humör. Ena halvan är nöjd, glad och belåten, andra är frustrerad, trött och förvirrad. Nöjd för att veckan har varit helt underbar, förvirrad för att jag nu är inne i karusellen igen. Evigt väntande, analyserande och onödiga missförstånd. Lyckligtvis är jag mycket lugnare och sansad denna gång. Känslan av näst intill panik över småsaker, som så farligt förstörde de senaste gångerna, finns inte alls. Nu är den överhängande sinnesstämningen: spänning, vilket det räcker och blir över av. Med tanke på denna positiva utveckling kan jag gå till sängs med höga förväntingar inför morgondagen men fortfarande få sova gott. Jag gillar läget, hemskt mycket!
Jag ska vara hos mor och far över natten. Först fick jag världens godaste juice gjord på 1 kg vindruvor, 7 apelsiner och 5 äpplen (blandat i deras nya råcentrifug), sedan middag bestående av rotfrukter och potatisgratäng och sist men verkligen inte minst mors hemlagade rabarberpaj med vaniljsås. Jag gillar måndagar som denna.
Jag fick nog. Det var inga dramatiska missöden eller kaosartade situationer som gjorde det, bara en lagom stor dos av självinsikt och jag har aldrig varit lugnare. Söndagar bringar, med all rätt, sin beskärda del av ångest till en annars väldigt trevlig vecka. Självklart ska ju denna söndag inte vara sämre än någon annan. Men trots de vanliga söndagsplågorna (som en hel veckas skola framför sig, bakfylla bl.a.) så är jag helt sjukt lugn. Avslappnad och koncentrerad på vad som komma skall. Underbart. Fixeringar är nämligen min största fiende. De kryper rätt sakta upp ur sitt egentligen helt ointressanta skal och blommar (jag vet inte om metaforerna ska föreställa något djur eller växt, välj själv) upp som herpes hos var tredje vuxna människa. Som sagt. Saker stör mig inte lika mycket och framförallt bryr jag mig mindre (:se sjukdomsreferensen). Bläh.
Och nu kom Annalinn. Våra topp tre bästa samtalsämnen är:
Ny vecka, nya kurser. Min nyfikenhet har helt kretsat kring litteraturkursen. I höstas blev den lite utav en besvikelse då min stofil till professor var högst osympatisk. Dock är jag fruktansvärt peppad inför min nya lärare och vårat nya tema: Love and its Discontents. Redan vid första boken, My Mistress’s Sparrow is Dead av Jeffrey Eugenides (som också har skrivit bl.a. The Virgin Suicides) blir jag hänförd av min lärares brinnande intresse för det han lär ut. Jag har alltid predikat emot dissekering av briljanta verk och istället slagit ett slag för analysering, dock gav han mig riktlinjer (om än något hårda, men behövliga) mot ett “kompromissande” mellan de båda sätten. Ännu viktigare; han lyssnade och försöka förstå. Jag gillar professor Shaw.
