Ska spendera veckan hos mina föräldrar. Plugga 12 timmar om dagen inför min kommande tenta, kommer aldrig klara den annars. Usch. Dock börjar jag inte med tråkigheterna förrän imorgon. Eftermiddagen och kvällen kommer tillbringas framför Gudfadern III och A Very Long Engagement med Audrey Tautou.

Det sjukaste är att jag fortfarande letar. Minuten jag kliver in på diverse ställen fokuserar jag blicken på vederbörande även fast jag vet att jag inte borde. Hans närvaro stör mig, gör mig irriterad och ofokuserad. Jag inbillar mig såklart att jag inte bryr mig. Det gör jag ju helt uppenbart. Dock vill jag nog ändå påstå att allt är under kontroll, jag har koll på läget. Vilket jag så ofta inte har av den märkliga anledningen att jag inte vill veta vad som händer. Allt ska ske spontant och oväntat och helst ska mitt huvud inte riktigt hänga med. Jag är lite såld. Såld på det faktum att det är så dekadent och oriktigt. Ingenting stämmer och det kommer ta allt från ett år till en natt tills vi ses igen. Jag kommer låta mig hållas, bättre att fokusera på någon än ingen. Mitt enda motto vill jag nog påstå. Gillar att jag börjar förstå mina manér och neurotiska idéer. Så mycket enklare att acceptera än att försöka förhindra. Läggdags. God natt.

Ikväll dricker jag öl med Annalinn. Utifrån är vår förfest en sorglig syn; varsitt rum, varsin musik och varsin dator. Dock gillar vi läget. Det betyder nämligen att vi får lyssna på vad vi vill, titta på vad vi vill och dricka hur fort vi vill. Sociala blir vi när första klivet in på Riche sker. Ses sen!

(Elsas bild)

Ikväll såg jag klart på den här filmen:

Söndagar brukar, som tidigare nämnt, medföra en hel del ångest. Dock inte denna. Har hunnit med att städa, plugga och ta långpromenad innan solen gick ner. Dessutom har jag inget att ångra, ifrågasätta eller analysera angående veckan. Den var nämligen bland de roligaste på länge; sena kvällar (/tidiga morgnar), god mat och de finaste sällskapen. Sist men definitivt inte minst är jag helt lyrisk över att Rasmus skickat Phoenix nya skiva till mig för någon timme sedan. Wolfgang Amadeus är allt jag hoppats på och lite till! Hej måndag!

Narvavägen 08:14, lördag morgon.

Jag har en förkärlek för kryptiska omformuleringar. De är säkert, för den ovetande, väldigt oklara och intetsägande, men för mig totalt relevanta och oftast väldigt personliga. För en gångs skull tänkte jag vara helt ärlig. Inga omskrivningar, inga inlindade meningar, inget tjafs.  För att detta ska fungera måste meningarna, påståendena, bekännelserna och orden komma lite som dom vill. Tänkte att första delen skulle handla om något så intressant som: kärlek och relationer.

Jag har varit kär två gånger. Fyra år mellan gångerna och jag tvivlar på att det kommer ta kortare tid till nästa gång. Jag blir lätt förtjust i folk, men tappar fort intresse. Är svag för karlar med lockigt hår. Tror inte på kärlek vid första ögonkastet och har aldrig dejtat någon som är yngre än mig. Vill helst att min framtida make ska fria i Le Petit Trianon, Versailles och hatar när folk ger mig oklara besked. Jag har aldrig varit svartsjuk, aldrig haft anledning till det. Min mor vill att jag gifter mig med en simmare, jag satsar dock på tennisspelare. Jag dömer karlar efter deras skor och min cynism blir som bortblåst när jag är kär. Blir alltid överrumplad och skeptisk av minsta hint till romantik men innerst inne älskar jag det!

Nu ger jag upp. I alla fall för en liten stund. Mitt huvud klarar inte av mer för tillfället och behöver några välförtjänta timmar av lugn och ro. 24 timmar om dygnet förhör jag mig själv på de sex olika verbgrupperna, vilka oxymoroner som går att använda i en uppsats om hyperboler och om Max Black’s teori om metaforer verkligen stämmer. Ska nog ta mig an storstädningen, försöka göra något praktiskt, om ens för en timme eller två.

För en tid sen träffade jag en karl som pluggar, någonting för mig så tråkigt som, siffror. Dock var han allt annat än tråkig, tvärtom. När mitt jobb höll på att ta kål på mig drog han iväg mig till parken för att äta glass, när sommaren började ta vid hade vi champagne-picnic vid vattnet och när det enda man ville var att ta det lugnt blev det filmer där lite halvgalna människor blev uppätna av grizzly-björnar. Hemskt underhållande.

Han skickade också en massa musik att lyssna på i junivärmen. Vissa lite underliga men de flesta helt fantastiska! En av låtarna, som jag fortfarande lyssnar ihjäl mig på, är den här:

Handsomeboy Technique – Quiet Place

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Eftersom gårdagens intag av alkhol har gjort att jag fått en smärre huvudvärk idag så begränsar jag mitt pluggande till att titta på den här filmen:

Det finns få människor som gör mig illa. När det väl händer (de är långt ifrån perfekta, tack gode gud) gör det extra ont. Det är i alla fall människor som har spelat så stor roll i mitt liv att jag inte kan glömma dom. De har utfört stordåd och missöden på samma gång. Jag vill påstå att ovanstående beskriver det viktigaste utav situationen men faktum är att jag inte kan släppa det, inte för fem öre. Jag kommer aldrig förstå hur människor som jag behandlar med yttersta varsamhet har mage att såra mig. Jag kommer aldrig förstå hur tankegången, även fast den är temporär, ens ger tillfälle till muntligt utlopp. Hur saker man må tänka omvandlas till de elakaste orden jag hört på länge. Jag vill kunna vakna upp imorgon och tycka att allt är okej, men jag kan inte svara för min sinnesstämning, tyvärr. Även fast jag har åtskilliga glas vin i kroppen ändrar det inte faktumet att jag blev så ledsen att jag var två millimeter från att ge upp dig helt. Må låta dramatiskt, men så mycket betyder du för mig…