Okej, i ärlighetens namn (såhär kl 05.15 på morgonen) vill jag nog erkänna att jag kan vara lite utav en sämst människa ibland. För två år sedan träffade jag en högst trevlig och attraktiv karl på Trädgården och beslutade mig, i mina icke sinnes fulla bruk, att jag ville “lära känna honom” lite extra. Sagt och gjort. Dagen efter var det poolfest hos Kristoffer och kvällen innan var som bortblåst. Inte för att det på nåt sätt var en otrevlig situation, snarare tvärtom var jag helnöjd med gårdagens fångst. Hur som helst har jag inte träffat vederbörande sen dess och ikväll beslutade sig ödet för att det var dags. Till historien hör ju såklart att jag inte kommer ihåg människan över huvud taget. Nu känner jag självklart ett visst förakt mot mig själv. Jag borde känna igen folk jag… träffat. Jag förstod såklart, med Annalinns hjälp, vem det var och då var det ju självfallet för sent för att skoja bort skammen. Poängen är att Lizzie för två år sedan var knasig på alla möjliga sätt och att jag är inte likadan idag. Detta var första och sista gången det hände. Men ack så underhållande!
Leave a comment
Line and paragraph breaks automatic, e-mail address never displayed, HTML allowed:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>