Jag är trött. Jobbat hela dagen och sover hemskt dåligt om nätterna. Tippar på att det finns för mycket saker att göra att sömn blir det sista alternativet. Dock blir det läggdags så fort jag sagt några ord om Valkyrie. Wiki beskriver filmen så här “Svårt skadad i strid återvänder överste Claus von Stauffenberg (Tom Cruise) från Afrika för att ansluta sig till den tyska motståndsgruppen och för att hjälpa till med att skapa operation Valkyrie, den komplexa planen som ska låta en skuggregering ta Hitlers plats när han är död“. Mer handling än så behövs inte, jag blev likväl besviken. Visst fanns det några spännande ögonblick men jag förväntade mig fördärvelse, misär och hemskheter. Likt andra filmer om andra världskriget. Jag kände aldrig att jag var riktigt intresserad, vilket är tråkigt för jag tvivlar inte en sekund på att det är en viktig historia att berätta. Well, good night.
Nu är jag tillbaka i Stockholm ett tag för att jobba. När jag inte jobbar tänkte jag gå till Gräsfolket, möblera om och det jag och Sheila ska göra nu, spela tennis!
Idag har jag sovit nästan hela dagen. De få tillfällen jag varit vaken har jag tittat på en av mina favoritfilmer, À Bout De Souffle (Breathless). Om jag hade haft ork hade jag berättat massa om filmen och varför jag gillar den. Men nu finns det ingen mer energi än att lägga upp massa fina bilder. Är det inte tillräckligt så tycker jag att man ska se filmen, it’s lovely!
Idag fick jag ett mail där det stod “Du är så jävla pretto”. Bara det. Inget annat. Jag tror det är första gången i hela mitt liv någon kallat mig pretto. Jag blev lite glad. Så, whoever you are, TACK.
Sjutton. Jag tappar bort saker, så medvetet men ändå ofrivilligt. Jag inser det aldrig förrän efteråt, som alla andra såklart. Inga nya ord, inga nya uppenbarelser. Bara gammalt dravel som uppenbarligen aldrig tänker ordna upp sig. Föraktar den sidan hos mig. Den sidan som inte inser innan det är för sent. Fyllesnack. Alltid. Skriver jag för ingående kommer vederbörande förstå, skriver jag inte av mig det jag känner gör detta igen nytta. Balansen, likt Filips nya spel; Wii Fit. Samtidigt som du ska lyfta knäna precis vid rätt tillfälle ska också balansen vara perfekt, annars går mätaren åt motsatt håll. Ungefär så. Jag gör det helt perfekt till en början men när det krävs lite mer så sticker mätaren iväg alldeles för långt åt höger, eller vänster, och min personliga Wii-tränare påpekar min instabilitet. Till och med hon vet; du är inte tillräckligt stabil och kan inte hålla balansen tillräckligt bra. Nu får det räcka. För att återfå den på Wii tänker jag träna ännu mer. Åka slalom genom portarna och göra alla yoga-rörelser som går. I verkliga livet tror jag på ärlighet. Det är nog det enda sättet att hitta det jag tappat, eller bara inse att det aldrig kommer återfinnas.
Vampyrfilmer har aldrig varit min genre. Övernaturligt och overkligt i allmänhet intresserar mig inte tillräckligt för att jag ska ge filmerna en ärlig chans. Dock tjatade Annalinn och Emme om en film där huvudrollsinnehavaren var så snygg att det var värt att se filmen bara för dennes skull, även fast den uteslutande handlade om vampyrer. Värt, tänkte jag och såg Twilight. Som i tidigare inlägg prisar jag filmen för estetik, en del av handlingen och utseendet av en viss Robert Pattinson. Så här i efterhand kanske det var bättre om jag inte sett filmen alls för nu vill jag bara ha avsevärt mycket mer av ovannämnda. Det enda jag kan hålla till godo med är den första trailern inför kommande film. So can you.
