Idag fick jag ett mail där det stod “Du är så jävla pretto”. Bara det. Inget annat. Jag tror det är första gången i hela mitt liv någon kallat mig pretto. Jag blev lite glad. Så, whoever you are, TACK.

För övrigt var jag på världens bästa efterfest. Bara så att ni vet. Puss.

Sjutton. Jag tappar bort saker, så medvetet men ändå ofrivilligt. Jag inser det aldrig förrän efteråt, som alla andra såklart. Inga nya ord, inga nya uppenbarelser. Bara gammalt dravel som uppenbarligen aldrig tänker ordna upp sig. Föraktar den sidan hos mig. Den sidan som inte inser innan det är för sent. Fyllesnack. Alltid. Skriver jag för ingående kommer vederbörande förstå, skriver jag inte av mig det jag känner gör detta igen nytta. Balansen, likt Filips nya spel; Wii Fit. Samtidigt som du ska lyfta knäna precis vid rätt tillfälle ska också balansen vara perfekt, annars går mätaren åt motsatt håll. Ungefär så. Jag gör det helt perfekt till en början men när det krävs lite mer så sticker mätaren iväg alldeles för långt åt höger, eller vänster, och min personliga Wii-tränare påpekar min instabilitet. Till och med hon vet; du är inte tillräckligt stabil och kan inte hålla balansen tillräckligt bra. Nu får det räcka. För att återfå den på Wii tänker jag träna ännu mer. Åka slalom genom portarna och göra alla yoga-rörelser som går. I verkliga livet tror jag på ärlighet. Det är nog det enda sättet att hitta det jag tappat, eller bara inse att det aldrig kommer återfinnas.