Oj… Ibland snubblar man över saker från ens förflutna som blir lite överväldigande att ta in. Mitt bästa sätt att tacklas med sådant är att skriva.
Jag vet inte hur jag ska känna. För det första tar det ett tag att ens ta in det på riktigt, har bearbetat det så mycket att jag nog inte har något kvar att tycka eller känna. Sen tar det några minuter och jag inser att det här var på riktigt. Oavsett tillstånd, oavsett tidpunkt. Så mycket ord från en människa jag inte trodde hade det i sig. Det är hemskt underligt att läsa det såhär, år i efterhand, men samtidigt fruktansvärt bra. Jag har koncentrerat mig så hårt på att bearbeta allt jobbigt att jag glömt det som var underbart. Glömt de där stunderna när allt fungerade så bra att ingenting annat i världen spelade någon roll. Jag behöver komma ihåg dom, för mitt eget bästa. Känner mig otroligt lättad och glad för att jag fick en chans att se det från ett annat perspektiv. Förstår lite bättre varför det var så jobbigt, varför det var så svårt. Det var ju vi. Det var bara vi och ingen annan och jäklar va svårt det var att inse att det inte skulle bli så. Jag vet att det gått lång tid och att pianot i mina hörlurar gör säkert att allting blir mer nostalgiskt, men det struntar jag i. Jag har precis läst bland det finaste jag någonsin fått och ingen kan ta det ifrån mig.
Nu däremot ska jag titta på ytterligare en film då den innan inte riktigt levde upp till standardsnittet.
