Promenad vid slottet. Hemskt fint.

Jag fick lön förra veckan. Unnade mig lite godsaker, bland annat de här två. Min ipod har fått namnet Milo. Tror han kommer trivas ihop med mig, sin kompis datafodralet och storebrorsan; macbooken Wilfred.

Jag kan inte sluta titta. Inte sluta tänka på Bill och Sookie. Inte bli annat än glad när jag fick reda på att godingarna är förlovade i verkligheten!

Jag är så förväntansfull. För första gången tänker jag göra någonting bara för min egen skull. Är inte riktigt beredd att dela med mig av allt men det kommer, när saker och ting faller på plats. När allt är i rullning. Det enda jag kan förtälja är att dessa iskalla morgnar kommer vara ett minne blott. Tänkte byta ut dom mot sol, bad och för att sedan – förhoppningsvis – ha världens bästa  jobb.

Första steget är hur som helst att ta körkort. Det är krångligare än jag minns det. Höll på att ta det första gången när jag var 18 men Göteborg lockade för mycket för att avsluta det jag påbörjade. Dumt, kan det tyckas nu, men gjort är gjort! Nu börjar vi om!

Jag jobbar alldeles för mycket och har varken ork eller tid till att blogga, ta en öl med trevligt sällskap eller sy färdigt klänningar. Så slut efter en hel dag att den enda aktiviteten som orkas med är serie-tittande. Som alltid. Tyvärr blir jag som besatt av vissa serier. Gossip Girl var en av dom, tills jag såg det nya avsnittet på kanal 5 här om dagen, ointressant och tjatigt. Besvikelse, efter månader av väntan.

I min frustration började jag titta på den serie jag försökt hålla mig undan, True Blood. Jag har befarat att den ska trollbinda mig så till den milda grad av maniskt strecktittande. Som jag trodde. Med tre avsnitt sedda är jag fast. Nu kan jag knappt vänta till arbetsdagen är slut så jag kan fylla hela min kväll med med blodsugande vampyrer.

Jag gillar Swebus. Dom bjussar på gratis internet. Är på väg till den stora staden i öst för att hänga med Andrea. Senast vi var ute på krogen tillsammans var (alldeles för länge sedan) 2007. Då hade vi högläsning på förfesten och non-stop dancing på ACE. FINT.

Jag sov ytterst lite inatt och den lilla sömn jag väl fick bestod endast av horribla mardrömmar. Lagom otrevlig natt och det har idag resulterat i en sjukt dålig dag och nu tänker jag har seriemåndag för att sen somna tidigare än någonsin. God natt.

Jag bär normalt sett inte smycken men när jag nu fått ett superfint armband av Andrea och sedan fått det här halsbandet av min mor så är jag beredd att ändra mig. Drar man bara upp klockan då och då så fungerar den alldeles perfekt, och då är halsbandet över 30 år gammalt!

Det finns människor som sätter spår på helt olika grunder och anledningar i mitt liv. Självklart kanske, men för mig så sjukt viktigt att dom får påverka mig, sätta spår, oavsett om det är negativt eller positivt.

En av dom här människorna tänkte jag lite extra på ikväll när hans namn kom upp i en högst underlig kontext. Nog om det. Jag känner inte den här människan. Vi har träffats några gånger under berusade förhållanden och vet inte mycket mer om varandra än att vi båda strävade mot samma mål. Upplägget var enkelt, vi sågs, vi utbytte en onödig, kort konversation för att sedan, några sekunder senare försvinna bort från bruset, folket, vimlet, till vår favoritplats. Det var alltid likadant. Vi va där några timmar, pratade om allt som föll oss in, hånglade lite för att sedan, som om inget hade hänt, säga hejdå och inte veta när vi skulle ses igen.

Jag visste från första början att det skulle va livsfarligt att förvänta sig något av honom. Konstig, spännande, osammanhängande, omtänksam, snäll, oberäknelig och alldeles oemotståndligt vacker är bara en bråkdel av beskrivningen. Det är som upplagt för brustna hjärtan och onödiga tårar. Så jag höll emot, intalade mig hela tiden att hans oberäkneliga och konstiga sida var hans riktiga jag och att han aldrig skulle kunna ändra sig. Jag hade rätt. Våra små träffar var förtjusande men ju mer vi träffades, desto mer förstärktes alla dessa egenskaper, bra som dåliga. Drastiskt. Efter ett tid så slutade vi med de korta konversationerna när vi sågs i folkvimlet och reducerade de redan så korta interaktionerna till blickar. Det behövdes inget annat.

Vad som hände sedan var uppehållet. Dröjde månader tills vi sågs igen och när vi åter stod på varsin sida av samma rum fanns det inget kvar. Inga blickar, inget intresse, inga korta konversationer. Jag tror mitt ganska starka behov att hålla honom på avstånd blev en vana, så när jag väl såg honom efter så länge hade den känslan tagit överhanden. Dock blir jag fortfarande nervös, knäsvag och uppspelt när jag ser honom, dels för att hans lockiga hår är det finaste jag sett, dels för att han alltid bidragit med all spänning man kan önska sig. Han är mitt mysterium, kommer alltid vara, och jag kunde inte bett om något bättre sådant!

I lördags fick jag ett armband av Elsas goding till storasyster med mitt namn på. Superfint! Dessutom fyller hon år idag så tack, och GRATTIS!