Det finns människor som sätter spår på helt olika grunder och anledningar i mitt liv. Självklart kanske, men för mig så sjukt viktigt att dom får påverka mig, sätta spår, oavsett om det är negativt eller positivt.
En av dom här människorna tänkte jag lite extra på ikväll när hans namn kom upp i en högst underlig kontext. Nog om det. Jag känner inte den här människan. Vi har träffats några gånger under berusade förhållanden och vet inte mycket mer om varandra än att vi båda strävade mot samma mål. Upplägget var enkelt, vi sågs, vi utbytte en onödig, kort konversation för att sedan, några sekunder senare försvinna bort från bruset, folket, vimlet, till vår favoritplats. Det var alltid likadant. Vi va där några timmar, pratade om allt som föll oss in, hånglade lite för att sedan, som om inget hade hänt, säga hejdå och inte veta när vi skulle ses igen.
Jag visste från första början att det skulle va livsfarligt att förvänta sig något av honom. Konstig, spännande, osammanhängande, omtänksam, snäll, oberäknelig och alldeles oemotståndligt vacker är bara en bråkdel av beskrivningen. Det är som upplagt för brustna hjärtan och onödiga tårar. Så jag höll emot, intalade mig hela tiden att hans oberäkneliga och konstiga sida var hans riktiga jag och att han aldrig skulle kunna ändra sig. Jag hade rätt. Våra små träffar var förtjusande men ju mer vi träffades, desto mer förstärktes alla dessa egenskaper, bra som dåliga. Drastiskt. Efter ett tid så slutade vi med de korta konversationerna när vi sågs i folkvimlet och reducerade de redan så korta interaktionerna till blickar. Det behövdes inget annat.
Vad som hände sedan var uppehållet. Dröjde månader tills vi sågs igen och när vi åter stod på varsin sida av samma rum fanns det inget kvar. Inga blickar, inget intresse, inga korta konversationer. Jag tror mitt ganska starka behov att hålla honom på avstånd blev en vana, så när jag väl såg honom efter så länge hade den känslan tagit överhanden. Dock blir jag fortfarande nervös, knäsvag och uppspelt när jag ser honom, dels för att hans lockiga hår är det finaste jag sett, dels för att han alltid bidragit med all spänning man kan önska sig. Han är mitt mysterium, kommer alltid vara, och jag kunde inte bett om något bättre sådant!
Leave a comment
Line and paragraph breaks automatic, e-mail address never displayed, HTML allowed:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>