Jag är kluven i frågan om man ska vaccinera sig mot svininfluensan eller inte. Läser varenda rubrik, statistik och lyssnar på alla som verkar ha en minsta aning om vad som är rätt och fel. Blir inte klokare. Argumenten för de olika är många men så fort jag bestämmer mig för att ta denna omtalade spruta så matas jag med tvivel i form av skräckhistorier, konspirationsteorier och inte minst tidningsrubriker. Man ska inte tro på allt, jag vet. Min farmor gav mig ett tidningsurklipp med rubriken “Myter om Svininfluensan”. Läste, begrundade och kom över ett högst udda uttalande från smittskyddsläkare Hans Fredlund i Örebro:
Myt: Människan behöver inte vaccineras, då hade människosläktet varit utdött för längesedan.
Hans Fredlund svarar: Vissa överlever, andra inte. Med vaccinet kan fler överleva, vilket många anser positivt.
Det är sådana här idiotiska uttalanden som gör att jag tappar all tillit till läkare och vad dom har att säga. “Många”, anser alltså att det är positivt, men INTE ALLA. Va?
Förvånad som jag blev kände jag ändå att det kan ha varit tidningen som omformulerat hans ord och att det Hans Fredlund nu sagt inte alls lät dumt från början. Så jag gjorde vad vilken nyfiken och källkritisk människa skulle gjort, googlade hans namn.Där får jag upp en artikel från SVT’s arkiv (Tvärsnytt) och slås återigen av en otroligt konstig kommentar från ovannämnda karl. Den här gången i samband med att vaccinet var slut och att det skjuts upp x antal veckor:
“Ja, har vi inget vaccin så finns det ingen anledning att vaccinera”.
Jag har noll förtroende för smittskyddsläkare Fredlund i den här frågan.
Soundtracket till 500 Days Of Summer är i princip det enda jag lyssnar på just nu. Och Miike S. Men tågresan består mest av den här låten: (från ovanstående nämnda album).
Två glas vin gör så mycket med min ömtåliga kropp att jag förvånas över hur simpel jag egentligen är. Min saknad över de senaste tre åren är enorm. Den så förut kontrollerande känslan av att gå vidare, läka och bli bättre på allt jag förut var så övermäktigt dålig på har ersatts av ett stort svart hål. När man börjar inse alla grunder, alla varför och därför, så förstår jag. Jag vet precis vad som tynger mig och jag vet precis vilka misstag jag inte ska göra igen. Aldrig varit mycket för att uttrycka till fullo vad saker och ting handlar om men det spelar ingen roll, så länge jag förstår så räcker det gott och väl. Jag vill skriva att det gör ont men vågar inte för att det är inte rätt ställe. Det ska pratas om med rätt människor, i rätt miljöer, som kan sin sak. Just nu kunde jag inte bry mig mindre. Det gör ont. Överallt. Men det blir bättre. Det enda jag kan göra är att fokusera, titta vidare på alla filmer och serier som gör mig helt knasig av romantik, lyssna på min pianoklinkande musik, jobba till huvudet blir tomt och behålla dessa rutiner till saker och ting faller på plats. Det är ett jobb i sig, men det är värt det.
Idag har jag namnsdag. Jag har aldrig riktigt reflekterat över mitt namn och dess betydelse. Jag vet i princip att det är ett gammalt namn och att jag fått det efter en långväga släkting.
Så här säger wiki:
Elisabet är ett kvinnonamn med hebreiskt ursprung (Elisheba) som betyder “Gud är fullkomlighet”. Erzsébet är det ungerska formen av namnet och Isabella, Isabel är italienska, spanska och portugisiska, Isabelle är franska.
Lite längre ner finns även en lista över personer som haft namnet och det tar inte lång tid att se att det nästan uteslutande är drottningar och prinsessor. Känner otrolig press nu när jag vet vad jag måste leva upp till med detta namn och tror att jag genast letar på Prins Carl-Philip eller varför inte Andrea Casiraghi, prins av Monaco?!
500 Days Of Summer var inte alls som jag tänkt mig. Jag log, fällde en tår och förundrades över hur vackert Los Angeles var. Var lite orolig att den inte skulle leva upp till mina förhoppningar men den var mer än fantastisk!
Imorgon har jag fått lite ledigt av chefen för att gå på mässa. Det känns lite vuxet att gå till Conventum för att prata framtid med representanter från olika företag. Det känns viktigt. Vilket är precis det jag behöver just nu då min förut så motiverade inställning till vad som komma skall har försvunnit. Jag tänker fortfarande göra samma sak men energin över projektet förgås lite av vintermörker och utdragna processer. Imorgon slår jag på stort igen och beväpnar mig med alla frågor mitt trötta huvud vill ha svar på!
