Idag har jag tvingat ut mig i snöstormen, beställt flygbiljetter och längtat efter lillasyster. Hon kommer hit på torsdag och vi tänkte inleda hennes vistelse med ett besök till biosalongen. Som jag har väntat! På båda. Med med båda menar jag Edward Cullen OCH liten Jessica.

Min mor har alltid sagt att jag står med ena foten i det förflutna. Hon har så rätt. Det är nog inte så lyckat i alla lägen då det oftast slutar med att jag romantiserar det som varit och är som förblindad för vad som händer i nuet. När jag tänker efter så är det inte alls bra. Förutom när jag ska skriva om gamla flammor, vilket är bland det roligaste som finns. Så om jag glömmer detta negativa karaktärsdrag för någon minut, eller två, och gör någonting positivt av det så blir det ungefär så här:

Min dåvarande arbetsplats gjorde mig miserabel. Den fredagen slutade allt i gråt och tandagnisslan och min enda lösning var att åka från stan för att söka tröst hos fina vänner. De kommande timmarna spenderades i en pool med fler och fler vänner som dök upp från ingenstans. Festen var till slut ett faktum och jag satt mest och njöt av att slippa min tyrann till chef. Bredvid mig hade jag en bekant som under de kommande timmarna skulle bli mer och mer intressant. Jag var invirad i en filt, då badandet hade kylt ner mig avsevärt, och vred diskret stolen mot hans så jag bara kunde fokusera på vad han hade att säga. För att ge honom lite hintar över mitt intresse så stack jag mina frusna tår under hans stolsdyna och han frågade om jag frös. Självklart, lite sådär oskyldigt och ynkligt, svarade jag ja och han la snabbt sin kofta över mina egentligen inte alls så kalla fötter. Vad som hände sen är lite utav en dimma, då en blandning av ilska och sorg över förlorat jobb, gjorde att jag inte var sen med att fylla på mitt tomma vinglas.

Han smet iväg åt ett håll och jag åt ett annat till min flaska vin var slut, stora mängder vatten var drucket och jag ville träffa vederbörande igen. Så jag letade snabbt upp en anledning att gå fram till honom. Hittade en flaska med för stark alkoholhalt och sa att vi “måste gå någon annanstans och dricka för annars vill alla andra ha”. Självklart hade jag inga intentioner att faktiskt dricka ur flaskan, då sprit aldrig varit min grej, utan att komma iväg med denna söta grabb. Vi gömde oss bakom en lekstuga och började hångla efter kanske en halv sekund. Folk började röra sig runt oss och vi sprang snabbt som attan för att leta på ett bättre hångelställe. Under detta sökande minns jag hur mitt adrenalin gick upp bara av att titta på honom. Det var något outforskat, spännande och någon gemenskap som jag inte hade känt på en väldigt lång tid. Vi hittade till slut en villatomt som verkade mysig nog för hångel och de kommande minuterna var jag så otroligt förbluffad över hur rätt allt kändes. Som att vi känt varandra i tio år och ingenting var pinsamt, underligt eller osäkert. Lysen tändes och som två rådjur i strålkastarljuset gick vi snabbt därifrån och tillbaka till festen. Kort därefter försvann han och hans vänner och jag var kvar i huset och avnjöt en natt med pianospelande och historier om tonåren.

Dagen efter kändes det lite tomt. Som om något fattades mig, till jag fick ett sms från vederbörande som frågade hur allt var. Dagen därpå åkte jag hem till honom och stannade i tre dagar. Vi drack vin, pratade om allt mellan himmel och jord, lagade mat, gick på promenader och fick nog helt ärligt inte nog av varandras sällskap. Det fina var att det inte tog slut. Det tog ett bra tag innan samtalsämnena sinade och det gör honom till en av dom där jag alltid kommer komma ihåg.

Puss