Jag är hemskt bakis. Kommer ligga nedbäddad hela dagen med The Office som enda räddning.

Det här blir ett bittert inlägg. Jag är trött på allt. Trött på att jobba hela tiden, trött på att alla de jag bryr mig om bor 20 mil ifrån mig. Trött på att behöva kompromissa, hålla ut och vänta. Jag vill inte.

I somras bodde jag i princip vid Långholmen. Då, i det starkaste solskenet, la jag ifrån mig min bok och satte mig upp från mitt tidigare solande och njöt. Jag njöt av att jag bodde med en av mina bästa vänner, njöt av att jag fick plugga det jag ville plugga och inte minst träffa de jag ville träffa. Nu är jag stressad 24 timmar om dygnet, missnöjd med jobb och det faktum att jag inte får göra min favoritsysselsättning; gå på Cinematekets alla fina filmer. Istället begraver jag mig i serier, utgångar till ställen jag inte tidigare skulle satt min fot på och spanar på karlar jag aldrig skulle höjt på ögonbrynen för tidigare. Allt för kommande planer. Det är svårt att fokusera när allt känns som prövotid, väntan och tillfällig underhållning. De jag träffar är de bästa men jag vet ju varför jag är här. Det hinner alltid ikapp mig, framförallt klockan fyra på natten. Jag saknar er. Jämt. Allihopa. Ni är bäst.