Idag blir min första vilodag. Tänkte spendera hela dagen i Parc des Buttes Chaumont med min bok och njuta av det 35-gradiga solskenet. Ingen shopping, inget turistande, inga muséeum-besök, ingenting. Ska tjuvlyssna på alla parisares historier och försöka förstå, peppa för kvällen då vi ska ha en stor picnic vid Le Louvre och inte minst njuta av Kris sällskap!
Det fina är att jag kan skriva med å,ä och ö. Det dåliga är att jag kommer ett steg närmare verkligheten (i och med att min dator fungerar). Jag vill inte åka hem. Not now, not ever. Varenda kväll måste jag påminna mig om att jag kommer åka till ett helt annat land med helt andra premisser. Att jag inte kommer stanna i staden där man äter middag kl 23 och träffar karlar som kallar en “mademoiselle Lizý”. Det är svårt. Jag kan vara hur pretentiös och klyschig jag vill utan att någon dömer en för att alla andra är precis likadana. Det finns dock vissa element jag saknar. Fiskbullar t.ex. Det finns inget Franprix som säljer fiskbullar i dillsås. Men mest av allt så saknar jag min lillasyster. Om jag fick önska så skulle hon få se allt jag ser, promenera där jag promenerar och ta kort på det jag tar kort på. Bara för att jag vet att hon skulle älska det minst lika mycket som jag.
Hur man ser saker pa ett annat satt nar dagsljuset gjort sitt for ogonen. Nu ska vi dricka lemonade, ata frukt och lasa om Madame Pompadour i Parc des Buttes Chaumont. PUSS
I’m doing this beacuse I have to. It’s too late to be bothering people and Kris Is asleep since many hours. I’m too scared to tell the person what’s really going on so I’m just gonna do it in my way; with weird sentences and cryptic messages. Christ, I’ve only been here for a few days and I’m already thinking about stuff that is so out of line and so way in to the future that I really don’t know what I’m doing. Still, I can’t imagine my life without you. The minute I start to think about leaving I just start to shiver. And yes, I’m being very dramatic because I’m in the best, most romantic and intense city in the world. But that’s okay. Soon darling soon. I miss you, more than I would ever dare to say. There’s no need for words sometimes, just a few looks at those curls of yours, or maybe a peck on the cheek to be bold. I don’t ask for much, I just want your attention, you know that. Just give me a solid No and I will disappear. Faster than you got time to say “I told you so”. Sleep well. Bisous.
Ar nagot franvarande da jag dricker rosévin i Place de Vosges,
med varldens basta manniska
och far promenera hem langs Seine och denna utsikt.
Jag åker snart. Det finns nog inga ord i världen som kan beskriva den lycka som infinner sig när jag tänker på det faktum att jag får träffa Kris, vandra längs Champs-Élysées och dricka vin i solnedgången till Edith Piaf-spelande trubadurer. Det enda jag komma med är det här stycket, det kommer så nära lycka kan göra i musikalisk väg.
Jag har alltid förnekat förälskelser. Tyvärr, så ser jag det lite som ett nederlag att någon annan ska trollbinda mig såpass mycket att ingenting annat spelar någon roll. Det behövs nog inte heller någon psykolog för att förstå att detta, i grund och botten, återspeglar inte helt nyttiga tankegångar. Jag är fullt medveten om det. När någon väl vinner över mig på deras planhalva så har jag en miljon olika anledningar att inte kalla det förälskelse. Dels för att personen i fråga kanske inte känner likadant och dels för att, som tidigare nämnt, jag inte riktigt kan lita på någon annans förmåga att faktiskt behålla min uppmärksamhet under en längre tid. Jag vågar inte ge karlar det ansvaret. Mina försvarsmekanismer börjar då jobba på högvarv. Det är undanflykter hit och bortförklaringar dit. Långa utläggningar för vänner om vederbörandes högst irriterande sidor och dennes ofrånkomliga brister. Som jag, i lägen som detta, tycker är charmiga och är väldigt förlåtande inställd till. Det är rosévinets fel. It must be. Jag har ju blivit så otroligt bra på detta att jag inte kan komma på en tid då jag inte applicerade denna modell på de som intresserat mig mer än gemene man.
Jag kanske bara borde släppa. Vara sådär överdrivet ärlig och berätta för folk att jag faktiskt har en major crush på dom och få det överstökat. Jag menar en crush är faktiskt bara en crush. Å andra sidan måste jag ta konsekvenserna för uttalandet om det inte går som jag tänkt mig. Då blir den bittra sanningen kompromisser och förluster. Nej, jag ställer mig baske mig på tvären inför det faktumet och låter saker ha sin tid. Förälskelser går över och snart står den där nya fascinationen framför ögonen med en ros mellan tänderna.
Jag grät precis till The Hills. Tänkte dricka bort min skam med Ronja, illa kvickt. Herre gud, NEW LOW.
Jag har aldrig varit naiv när det gäller karlar. Alltid lite för realistisk, vilket har resulterat i mindre romantiska relationer. Det här med romantik är svårt. Jag tycker att det är helt fantastiskt när någon håller upp dörren för mig, frågar om maten är god eller delar sin sista cigg med en. Stora gester gör mig oftast rätt cynisk och har man otur kan det resultera i ännu mer oönskade reaktioner från min sida. Med det sagt så försöker jag nuförtiden att bli bättre. Det tråkiga är att jag inte ser det för romantik förrän långt efter det hänt, med ett undantag.
Förra sommaren var jag på F12 med världens kanske bästa människa (mer om det snart). När vi ramlat oss upp och ner för trappan otaligt antal gånger så beslutade vi oss för att köpa drinkar (inte ett återkommande moment, framförallt inte på F12) för att fira min väns närvaro. Vi ska precis till att skåla då en lång, smal karl med de lockigaste lockarna och de brunaste ögonen kommer fram, petar mig på axeln och frågar: “You french?“. Vi började prata, han med sin fransk-engelska, jag med min överdrivet brittiska fylleaccent. Han pratade om Godards alla filmer som han aldrig pratat om annat, luta sig så där osvenskt nära när han ville säga något viktigt och undrade varför jag tittade bort när han gav mig komplimanger. Det slutade med att han följde mig hela vägen hem, (ändå en bit från Fredsgatan till Hornstull) gav mig en blöt puss på vardera kind och frågade om han fick ringa mig dagen efter och bjuda på lunch. Jag, med min dåvarande bitterhet i beredskap, drog snabbt till med att jag måste jobba; här ska det baske mig inte gå’s på date!
Jag gick ut dagen efter, hamnade på Spy Bar efter ett obligatoriskt besök på Kåken och halvtimmen efter ingång så står han bredvid mig, redo att erbjuda en cigarett. Jag spjärnar emot frestelsen av en YSL-cigg för påstridigheten (i mina ögon, jag menar lunch, cigg, enough is enough) är för otvivelaktig, han kommer uppenbarligen inte att låta mig va. Han frågar vad jag gjort under kvällen och om jag vill ha något att dricka. Jag springer. Gömmer mig i Gubbis och beklagar mig för närvarande vänner.
Torsdagen skulle blivit hemmakväll men Cristian bjöd med mig på invigningen av nya Marie Laveau och vem är jag att tacka nej till gratis mat och alkohol. Vid 21 får jag ett sms där fransmannen frågar om jag vill ta en öl. Jag ger med mig, motvilligt, och åker till Riche för att ta (max) en öl med vederbörande.
Vi möttes en bit bort och kallt som det blivit så huttrade jag bittert men försökte ändå hålla uppe ett gott humör, jag hade ju trots allt bestämt mig för EN öl. Han erbjöd sin kavaj som värme, höll upp Riche övertunga dörr och drog ut stolen vid tegelväggen. Frågade vad jag ville ha att dricka och kom tillbaka på en minut. När han satte sig ner så tittade han på mig med de vuxnaste ögonen någonsin och frågade vad det var som gjort mig så bitter. Rakt upp och ner. Inga floskler, omskrivningar eller genvägar. Jag blev uppenbarligen helt paff och visste inte vad jag skulle svara så jag skrattade. Jag kände mig så otroligt löjlig som hade hållit uppe en fasad av stål mot denna bevisligen charmiga karl. Tack gode gud hann jag uppskatta hans manér innan det var för sent. Släppa på mina förutfattade meningar om romantik och dess effekt. Vi slutade kvällen med att titta på soluppgången från en klippa, dricka slurpees och fantisera om att en dag flytta till ett litet slott i södra Frankrike med både getter och tillhörande vingård. I’ll see you soon, mon chéri!
