Efter sex timmar i bilen så blev jag helt sjukt rastlös. Rådde bot på det med en långpromenad i luvtröja, runt öster, med god vän. Imorgon börjar livet. Ser fram emot det.

Tar ledigt idag och åker till Köpenhamn istället. Heja!

It’s true. Varenda gång han dyker upp i mitt huvud så kryper det i kroppen på ett både obehagligt och helt underbart, underligt vis. Sådär så det känns som man inte behöver mat, sömn eller mer umgänge än vad vederbörande person förser en med. Det där yviga, mörka håret som aldrig ligger rätt men heller aldrig fel. Hans världsvana sätt att prata om musik utan att låta pretentiös förbryllar mig och även fast jag sällan visar det så är han den första att se om jag är ledsen. Det är så svårt att tänka sig ett liv utan honom då mina intressen är hans intressen, mina up’s and down’s påverkas av hans up’s and down’s och inte nog med det, vi skrattar åt precis samma saker.

Sådär som det ska vara. Tills en av oss sakta men säkert driver iväg åt ett annat håll. Ifrågasätter på egen hand och lämnar mig kvar att förvånas över en ny personlighet hos en människa jag trott varit min bästa vän. Funderingar uppkommer som uteslutande handlar om vad jag gjort för fel, vad dum jag varit som aldrig varit svartsjuk, suddat ut gränser för vad som är rätt och fel och inte minst litat till 110% på att han ska klara av detta. Veckor, månader efter avslut innan hans ord når mina hörselgångar med den slagkraft de ska göra; det är jag som gått miste om något, inte du. En tår hit, en tår dit och min kärlek för kärleken kom tillbaka. Förvånansvärt hur samma människa kan göra så mycket skada och reparationer på samma gång.

Såhär, några år senare, så påminner jag mig själv om att det aldrig är min förlust, precis som han uttryckt sig. Vilket må låta lite egoistiskt och självupptaget men i kärlek är alla försvarsattribut högst tillåtna för att skona sig från den där förskräckliga hjärtsorgen som ibland kan begränsas om man bara höjer beredskapen lite. Poängen är dock aldrig vad jag vill att den ska vara, läs mellan raderna och tänk efter. Du förtjänar att veta sanningen.

Telefonsamtal till andra sidan Atlanten tar lite på krafterna och är rätt tröttsamt. Tänkte byta miljö och sällskap i form av Ronja Rövardotter, Don Johan och förhoppningsvis en strand någonstans. Heja!

06.20 ringde klockan. Halvvaken och med en lätt huvudvärk (som en konsekvens av missad sömn) ska jag nu ta mig till tåget. Orken kommer från det här briljanta albumet. Kan inte nog understryka hur fantastiskt det är. Hur som helst så ses vi ikväll istället, hejhej!

Wow. Samma tid på dygnet men med andra premisser. Det var nog vid den här tiden jag ramlade hem med värkande fötter, snurrande huvudvärk och en craving för det mest bisarra sakerna någonsin. Fast för ett år sedan. Det är fascinerande hur man faller tillbaka i samma mönster. Man tror man lär sig saker på vägen men egentligen handlar det inte om att ändra sig helt utan att hålla sig undan de situationer där de gamla vanorna kan uppstå. Det här blir ett sånt inlägg. Jag får bara ta mig i kragen och påpeka hur larvig jag är som ens skriver “det här blir ett sånt inlägg”. Jag behöver dom. Punkt.

Det handlar noll av alla gånger om alla andra. Man kan så lätt tro att det beror på både den ena och den andra men sanningen är att det bara beror på en själv. Jag hade slutat att tro att jag kan få allt jag vill, trodde jag, men så är uppenbarligen inte fallet. Efter åtskilliga drinkar till fin musik på efterfesten kommer den bekväma och illasittande bittra sidan fram. Då, hade jag kanske använt den till något konstruktivt; ragga lika bittra karlar som en själv. Nu däremot finns noll motivation till att ens ett försöka. Det låter så tråkigt men jag orkar inte tröttna längre. Jag har tröttnat så många gånger att charmen i arrogans har försvunnit.Vi prövar en annan taktik och låtsas som att inget är sagt, inget är gjort och går vidare som inget har hänt. Nu bli det dessutom en hel timme av David Attenborough. Kan inte bli mycket bättre.

När jag är på bra humör så tycker jag om allt jag redan tycker om 100 gånger mer. Det kan handla om allt från människor till musik till en viss ostsort. Idag har jag hyst en jäkla massa kärlek för mitt favoritband sen snart ett halvt decennium tillbaka. Inga mindre än Phoenix! Har man inte redan gjort sig bekant med dom tycker jag att det är hög tid.

(Ryan Catbird via HypEm)

Igår såg jag den förträffligt fina It’s a Wonderful Life från 1946.

I DID IT. Lättnad. Firar med lunch hos lillayster!

Betydligt piggare, gladare och rätt tacksam över att jag nu slipper tänka på teoripluggande de närmaste 24 timmarna. Firar det med lillasyster, rosévin och sjömansoutfit. Heja!