Hej, jag är dålig på att uppdatera. Puss!

Hej, jag lyssnar ungefär bara på det här för tillfället:

Igår var jag trött och utmattad. Kanske inte den bästa kombinationen när man ska se filmer som The Notebook. Jag hade ganska höga förväntningar då jag är ett stort fan av John Cassavetes. Hur som helst så var den mer än underbar. Gena Rowland är fantastisk, som alltid, och historien fick mig att gråta som ett barn i säkert tjugo minuter. Mer säger jag inte. Den är bland de bästa filmer jag sett på länge och hoppas att, om ni inte redan sett den, genast hyra, laddad hem eller köpa den omgående.

(Se också A Women Under The Influence, med ovannämnda skådespelerska och regissör)

Jag vill nog påstå att jag är fruktansvärt bestämd när det gäller vissa saker, andra skulle nog säga att jag är en aning besatt. Hårfin skillnad där. Hur som helst. I denna situation har jag inte så mycket val än att stå och avvakta. Fejka spontanitet och hoppas på det bästa. Plötsligt händer det, som Triss propsar så stenhårt på. När telefonsamtalet till Maddie går över i skrik och panik över denna varelses plötsliga uppenbarelse inser jag att nu är det bara att köra. Leta, fundera, spana och inte minst verka oberörd. Det ska nog inte vara några problem, gjort det i sju år nu. Första steget tar vi ikväll. WISH ME LUCK.

Jag kommer ihåg vem som spelade Explosions In The Sky för mig första gången. Han spelade The Only Moment We Were Alone i högtalarna och sa att det påminde om oss. Att vi aldrig fick vara ensamma, att vi aldrig kunde ses tillräckligt och att han ofta tänkte på de korta stunder vi hade tillsammans som helt fantastiska. Jag fastnade direkt. Uppenbarligen för både honom och musiken. Idag har jag en favoritlåt som alltid legat på förstaplatsen över iTunes mest spelade sedan dess. Jag har med all säkerhet nämnt den x antal gånger tidigare men det spelar ingen roll, för jag tröttnar aldrig. Den får mig att tänka på de allra jobbigaste grejerna jag gått igenom och de allra finaste, på samma gång. Allt, och lite till, får plats på lite drygt åtta minuter. Ikväll tänker jag lite extra mycket på en sak.

Hela veckan var som en bubbla och nu skulle jag åka därifrån. Lämna dig till din vardag för att åka tillbaka till min egen. Eftersom du inte mötte mig när jag kom från flygplatsen så insisterade du på att i alla fall följa mig när jag skulle åka hem. Trötta som få och antagligen ganska bakis, efter nästan två veckors fest, kramades vi hejdå vid pendeltågen. Jag minns inte vad vi sa exakt mer än att vi skulle höras snart, som vi alltid gjorde. Det räckte så, vi har ändå aldrig varit mycket för goodbyes. När jag satte mig på tåget kom dock en hemskt känsla över mig. Jag hade sagt hejdå kanske fem minuter innan och jag saknade dig redan så mycket att det gjorde ont. Jag insåg att din bubbla i, denna stad, var något jag ville vara en del av och kunde inte förstå för mitt liv varför jag var på väg hem. Med lurarna i öronen och Your Hand In Mine på högsta volym kände jag hur tårarna började komma oavsett hur mycket jag försökte hålla dom tillbaka. Jag tackade högre makter för att det var solsken utomhus och satte snabbt på mig solglasögon för det enda jag faktiskt ville var att gråta. Jag kunde inte sluta. Jag ville inte sluta. Det kändes som att jag lämnade halva mig kvar.

Hade du varit kille hade det varit i den stunden jag insett att jag var kär.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

ALRIGHT. Som jag sa igår så har Armand släppt en ny låt, på svenska den här gången! Jag skrev först världens längsta inlägg om hur låten påminner mig om sommar och värme men insåg rätt snabbt att det är ju ingen som vill läsa. LYSSNA istället på låten. PUSS!

(foto: Olle Kirchmeier)

Det finns ju självklart otroligt många anledningar till varför jag inte skrivit ett ord på sjukt länge. Dock tror jag det skulle uttråka med orsaker som “det finns ingen ork” och “jag har varit upptagen”, så jag låter bli.

Vi fokuserar på det positiva istället och kommer fram till att Örebro faktiskt är rätt bra ställe. Jag är fortfarande alldeles förskräckligt rastlös, bristen på lockhåriga män gör mig lagom frustrerad och att inte ha sitt eget ställe är döden ibland. Men trots detta så finner jag mig själv rätt lugn och tillbakalutad. Jag har inget att bevisa för någon förutom mig själv och det har nog aldrig fungerat bättre. Och tänk att det inte behövs någon krydda på livet när man är nöjd med det man gör och inte jämför sig med alla andra, incredible. Och bättre blir det. På riktigt den här gången. Och imorgon har raringen själv tipsat mig om sin nya låt. So, until then. Puss och god natt!

Nu åker jag till London! PUSS

Film. Om Dorian Gray. Se den men läs boken först.

Jag har haft världens töntigaste bakiscravings idag. Normalt sett står pizza och cola högt på listan men idag såg det ut lite annorlunda.