Lizzie Lane » Video

Steppin’ Up

Lizzie Lane — Thu, 22 Jul 2010 14:59:25 +0000

Nu börjar uttråkningen bli påtaglig igen. Jag märker det då framkallade dramatiska inslag blir en del av vardagen och inte bara under festliga tillställningar. Jag vill inte ha det så, det är bara en konsekvens. Det var lättare förut då jag inte insåg att det var såhär det låg till, nu däremot måste jag göra slag i saken och bättra mig. Göra något åt min rastlöshet, inte använda den emot mig. Det värsta påföljden till mitt beteende är att jag sakta men säkert gör mig av med alla trygga punkter väldigt metodiskt. Jag stöter bort människor, ändrar mina manér och framförallt mina värderingar. Det finns två anledningar till detta. Den ena är att jag inte är nöjd med tillvaron och behöver förändring, snarast. Den andra anledning handlar egentligen bara om skydd. Jag skyddar mig mot hjärtesorg och besvikelser med att vara den som gör “avslutet”. I don’t like her.

Med detta sagt och alla kort är lagda på bordet så kommer jag göra allt i min makt för att inte upprepa dessa misstag. Att jag har handlat på det här sättet betyder inte att jag tycker att det är rätt på något plan och jag har jobbat hårt med att få fram hur detta har fungerat och varför. Några steg bakåt har jag hunnit ta men nu ligger fokus på att hitta den där som kom ut på andra sidan med bravur efter att ha flyttat ifrån hela sitt liv hastigare än hastigast. You see, HER, i like.

The Wild hunt

Lizzie Lane — Sat, 10 Jul 2010 01:37:25 +0000

Det här med sömn har alltid varit lite utav ett problem för mig. Även fast jag har världens bästa säng, öppet fönster och Pandaloni bredvid mig så får jag sällan ro. Det här mynnar ut i min tidiga barndom då jag somnade bäst när föräldrarna hade folk över och jag fick somna bakom deras ryggar, bokstavligen. I allt prat, mitt i smeten, så att säga. Nuförtiden ser det sällan ut så att jag får plats bakom deras ryggar i soffan där festligheter pågår, inte heller gör mina föräldrar mig trygg nog att somna. Jag får nu ta till tv, datorn full med serier eller musik. Jag är livrädd att jag ska missa något. Något av så så stor betydelse att jag hellre håller mig vaken en hel natt, oavsett planer/jobb/förpliktelser dagen efter.

Mitt år i Göteborg t.ex. var hektiskt och stressigt. Knappt något jobb, men lycklig och fullt upp ändå. Dock tog mitt oundvikligt dåliga leverne ut sin rätt på min sömn i form av insomnia. Tre dagar utan en tillstymmelse till sömn. På den tredje dagen satt jag framför datorn, som var placerad på golvet då vi inte hade något skrivbord, och efter någon timma på MySpace så slocknar jag på matten. Föll ihop i en liten hög och vaknade inte förrän fjorton timmar senare. Själv minns jag inget alls, förutom min och Daniels konversation om Jeffree Star, förrän jag vaknar. Min dåvarande sambo hade lagt en filt över mig och klappat moderligt på min panna, detta fick jag höra i efterhand.

Dock finns det några platser och några människor som gör att sömn inte är ett problem. De, för mig, är något alldeles extra. De besitter något som jag värdesätter högre än mycket annat, utan att de vet om det. Jag känner mig avslappnad i er närvaro, vilket jag sällan är med folk. Vad det beror på vill jag inte ens gå in på då jag inte vill äventyra ännu ett ställe där jag inte får min skönhetssömn. Aningar om vad det handlar om har jag ju självklart, men det blir ett annat inlägg. Hur som helst så är detta inlägg till er. Om jag någonsin kan få er att känna er lika trygga i min närhet som ni får mig att känna mig så kommer jag vara världens lyckligaste. Om inte så tack mina små älsklingar för att ni får mig att somna, oavsett läge, humör eller plats. Ni är bäst.

Bisous

Lizzie Lane — Sun, 27 Jun 2010 03:13:30 +0000

I’m doing this beacuse I have to. It’s too late to be bothering people and Kris Is asleep since many hours. I’m too scared to tell the person what’s really going on so I’m just gonna do it in my way; with weird sentences and cryptic messages. Christ, I’ve only been here for a few days and I’m already thinking about stuff that is so out of line and so way in to the future that I really don’t know what I’m doing. Still, I can’t imagine my life without you. The minute I start to think about leaving I just start to shiver. And yes, I’m being very dramatic because I’m in the best, most romantic and intense city in the world. But that’s okay. Soon darling soon. I miss you, more than I would ever dare to say. There’s no need for words sometimes, just a few looks at those curls of yours, or maybe a peck on the cheek to be bold. I don’t ask for much, I just want your attention, you know that. Just give me a solid No and I will disappear. Faster than you got time to say “I told you so”. Sleep well. Bisous.

Happiness is an odd looking thing

Lizzie Lane — Sat, 19 Jun 2010 00:09:38 +0000

Jag åker snart. Det finns nog inga ord i världen som kan beskriva den lycka som infinner sig när jag tänker på det faktum att jag får träffa Kris, vandra längs Champs-Élysées och dricka vin i solnedgången till Edith Piaf-spelande trubadurer. Det enda jag komma med är det här stycket, det kommer så nära lycka kan göra i musikalisk väg.

Crying

Lizzie Lane — Mon, 14 Jun 2010 19:21:04 +0000

Jag grät precis till The Hills. Tänkte dricka bort min skam med Ronja, illa kvickt. Herre gud, NEW LOW.

You’re My Favourite Moment, You’re My Saturday

Lizzie Lane — Mon, 17 May 2010 20:42:05 +0000

Jag har tittat igenom två säsonger av The Hills. Det är så obeskrivligt irriterande, ytligt och alldeles, alldeles underbart! Mitt förut så omättade behov av dramatik har avtagit sen jag började titta och känner nu att jag ändå har mitt på det torra om man jämför med dessa överklasstonåringar. Jag vet en som antagligen hade älskat den här serien. När sedan den här låten dyker upp som soundtrack så kunde jag inte göra annat än att tänka på dig lite till. Den här är till dig, för gamla tiders skull:

The Tallest Man On Earth

Lizzie Lane — Tue, 11 May 2010 20:02:41 +0000

Okej, det tar mig nästan en timme att komma till och från jobbet. Bor dels i en bortglömd stadsdel och arbetsplatsen ligger för närvarande på andra sidan stan. Hur som helst känns det helt okej för jag håller på att fylla ipoden med sprillans ny musik att lyssna på under tråkiga bussturer och långa promenader. Favoriten för tillfället heter The Tallest Man On Earth och all kudos till vännen som introducerat mig för denna briljanta man. Känner att sommaren kommer bli lite mer strålande med dessa toner i lurarna!

Fingerbib

Lizzie Lane — Tue, 27 Apr 2010 20:32:39 +0000

Tangentbordet till min dator är icke fungerande. Det är hemskt av två anledningar. Dels för att det kommer kosta pengar att fixa och dels för att jag har tvingats inse hur beroende jag är av den. Nu är jag därmed förvisad till en stationär gigant till dator där ljudet inte fungerar. Under tiden min vita lilla äppel-dröm lagas kommer jag vara, till den milda grad, sjukt rastlös och i värsta fall snudden till manisk. Tänkte sysselsätta mig med alla aktiviteter möjliga så bördan ska bli så lätt som möjligt att bära. Dramatisk är det enda jag är.

Sånt som gör mig glad

Lizzie Lane — Fri, 23 Apr 2010 15:36:26 +0000

Det kan va lite oklart ibland. Som när en gammal vän frågade mig varför jag satt inne och spelade Sims 3 när det vankades nattbad. Vilket i sig är helt underbart men ibland vill man bara göra sånt som gör en själv glad. Sims 3 gjorde mig glad då, hade säkert lyckats uppfostra elva barn, blivit ekonomiskt oberoende och skaffat så mycket livsbelöningar att jag kunde köpa semesterhem i både Egypten och Frankrike. Så för att undvika konstigheter i framtiden, nytt tema; sånt som gör mig glad (utan inbördes ordning).

1. Introt till The Office.

2. Min lillasyster.

3. Fiskbullar i dillsås.

Painkillers

Lizzie Lane — Thu, 08 Apr 2010 20:47:21 +0000

Att bedyra på nåt sätt om ett bättre humör var en dum idé. Min ilska och bitterhet må ha försvunnit men har helt bytts ut mot ihållande smärtor. Det känns som min tandvärk har gått över i någon ny fas och är nu fast besluten om att sakta men säkert ta kål på mig. Försökte hålla mig ifrån ipren ikväll, efter dagar av knaprande, men har nu legat och plågats av strålande smärta ut i käke, huvud och öron från denna djävulska tand. Jag tycker så sjukt synd om mig själv och förtjänar all medömkan möjlig!