06.20 ringde klockan. Halvvaken och med en lätt huvudvärk (som en konsekvens av missad sömn) ska jag nu ta mig till tåget. Orken kommer från det här briljanta albumet. Kan inte nog understryka hur fantastiskt det är. Hur som helst så ses vi ikväll istället, hejhej!

Nu börjar uttråkningen bli påtaglig igen. Jag märker det då framkallade dramatiska inslag blir en del av vardagen och inte bara under festliga tillställningar. Jag vill inte ha det så, det är bara en konsekvens. Det var lättare förut då jag inte insåg att det var såhär det låg till, nu däremot måste jag göra slag i saken och bättra mig. Göra något åt min rastlöshet, inte använda den emot mig. Det värsta påföljden till mitt beteende är att jag sakta men säkert gör mig av med alla trygga punkter väldigt metodiskt. Jag stöter bort människor, ändrar mina manér och framförallt mina värderingar. Det finns två anledningar till detta. Den ena är att jag inte är nöjd med tillvaron och behöver förändring, snarast. Den andra anledning handlar egentligen bara om skydd. Jag skyddar mig mot hjärtesorg och besvikelser med att vara den som gör “avslutet”. I don’t like her.

Med detta sagt och alla kort är lagda på bordet så kommer jag göra allt i min makt för att inte upprepa dessa misstag. Att jag har handlat på det här sättet betyder inte att jag tycker att det är rätt på något plan och jag har jobbat hårt med att få fram hur detta har fungerat och varför. Några steg bakåt har jag hunnit ta men nu ligger fokus på att hitta den där som kom ut på andra sidan med bravur efter att ha flyttat ifrån hela sitt liv hastigare än hastigast. You see, HER, i like.

Wow. Samma tid på dygnet men med andra premisser. Det var nog vid den här tiden jag ramlade hem med värkande fötter, snurrande huvudvärk och en craving för det mest bisarra sakerna någonsin. Fast för ett år sedan. Det är fascinerande hur man faller tillbaka i samma mönster. Man tror man lär sig saker på vägen men egentligen handlar det inte om att ändra sig helt utan att hålla sig undan de situationer där de gamla vanorna kan uppstå. Det här blir ett sånt inlägg. Jag får bara ta mig i kragen och påpeka hur larvig jag är som ens skriver “det här blir ett sånt inlägg”. Jag behöver dom. Punkt.

Det handlar noll av alla gånger om alla andra. Man kan så lätt tro att det beror på både den ena och den andra men sanningen är att det bara beror på en själv. Jag hade slutat att tro att jag kan få allt jag vill, trodde jag, men så är uppenbarligen inte fallet. Efter åtskilliga drinkar till fin musik på efterfesten kommer den bekväma och illasittande bittra sidan fram. Då, hade jag kanske använt den till något konstruktivt; ragga lika bittra karlar som en själv. Nu däremot finns noll motivation till att ens ett försöka. Det låter så tråkigt men jag orkar inte tröttna längre. Jag har tröttnat så många gånger att charmen i arrogans har försvunnit.Vi prövar en annan taktik och låtsas som att inget är sagt, inget är gjort och går vidare som inget har hänt. Nu bli det dessutom en hel timme av David Attenborough. Kan inte bli mycket bättre.

Allting var perfekt. Jag hade arbetat mig upp på den arbetsplats jag trivdes bäst på medan jag vid sidan av lärde mig att skissa, måla och uppfinna nya prylar. Min stora kärlek hade lämnat sin (galna) fru efter många månader av smygande och hemliga möten på hans arbetstid. Hans son verkade, efter omständigheterna trivas i mitt sällskap även fast jag kunde se att han saknade sin mamma alltjämt. Mitt hus blev för litet för oss tre och flytten blev ett steg närmare drömhuset, om inte så nära vi kan komma med min sambos brandmanna-lön. Fantastisk villa vid vattnet och rum för alla mina arbetsbänkar och hans träningsredskap. Jag trodde att jag var så lycklig man kunde vara, men där hade jag fel. En sen söndagkväll på vår upplysta veranda så gick han plötsligt ner på ett knä och frågade om jag ville gifta mig med honom. Jag blev stum när jag såg den glittrande stenen på den ack så guldiga ringen.

Så här stod jag nu, nyförlovad, startat eget företag (och kunde gott och väl klara mig på de uppdrag jag fick), en styvson som inte bara är världens gulligaste utan också såpass smart att han hamnat på hederslistan. Min fästmans arbete gjorde honom gott när han blivit befodrad till chef för brandstationen och det enda jag hade i kalendern var att planera bröllopet.

Så en dag, när jag stod vid min arbetsbänk för att skruva ihop lite manicker och “nya uppfinningar” så fattar svetsen eld och min jacka börjar brinna. Jag hoppar och studsar, försöker slita av mig jackan och kväva elden så gott jag kan. Det går inte. På något vis får jag upp mobiltelefonen och ringer min fästman som springer hem från brandstationen för att hjälpa, men inser när han kommer upp för trappan att det är för sent. Jag hade förkolnat till en liten hög och det enda han kan göra är att bryta ihop av panik. Hans son kommer in i rummet och börjar gråta något alldeles hysteriskt. De visste inte vad de skulle ta sig till och chocken när liemannen kom för att hämta mig var inte någon trevlig syn.

Det fanns bara en sak att göra. Kunde inte låta allting bara sluta på det där viset. Det var för sorgligt, för jobbigt att börja om så jag avslutade utan att spara. Nu förbannar jag att jag spenderat säkert fyra timmar framför datorn då jag istället kunde druckit öl, städat huset, läst ut min bok eller liknande mer intressanta tillslag i livet. Jag hatar The Sims.

Det finns två sidor av mig som alltid är i fullt krig; förnuftet och fantasin. Min fantasi och jag är bästa vänner. Vi kan göra en tråkig bussresa till den mest romantiska, storslagna, galnaste bussresa någon någonsin har åkt på. Vi tar oss igenom break-ups, ensamma nätter, utekvällar och långa promenader med bravur. Livnär oss på filmer, musik, böcker, platser och inte minst människor. Vi är superbra vän med minnet och gillar sömn, då vi uppenbarligen får leva ut ännu mer! Ingenting är omöjligt, brukar vår livsfilosofi vara och det är precis så det är… Eller?

Det är först när fantasin fått flöda under för lång tid eller så långt bort att jag har tappat mig själv på vägen som den andra sidan dyker upp; förnuftet. Vi har ett ganska komplicerat förhållande jag och mitt förnuft. Någon form av hat-kärlek där vinnaren och förloraren är densamma. Den största skillnaden mellan dessa två sidor är att förnuftet, till skillnad från fantasin, aldrig ljuger. Om jag är osäker så vet jag att det kanske inte är så smart att efterfesta till klockan sju på morgonen när man ska upp dagen efter. Oavsett hur sjukt jäkla megasuperduperkul det är. Dock så var det då rakt inte förnuftet som var med mig in på Chanel Fine Jewelry Boutique vid Champs-Élysées för att prova ringar för flera miljoner. Det var fantasin som gav mig en utav de underligaste och mest minnesvärda stunder jag haft.

Det jobbigaste är att de här två finns självklart med mig i allt. Då även i relationer till andra människor. Där har det alltid varit kaos då jag faktiskt får erkänna att det inte är förnuftet och jag som är bästisar forever and ever utan fantasin. När jag väl hamnar i bra relationer, i vilken konstellation de än må vara, så finns det alltid något inom mig som har något mycket större på gång. Min uppmärksamhet dalar fortare än den uppdagades. Och vad sådant tänkande gör för relationer i långa loppet är kanske inte så svårt att lista ut. Jag jobbar på att ta saker för vad de är. Men det kan nog tänkas vara bland det svåraste jag gjort när jag vet att det kanske finns något större, bättre, annorlunda väntandes på andra sidan…

♪

När jag är på bra humör så tycker jag om allt jag redan tycker om 100 gånger mer. Det kan handla om allt från människor till musik till en viss ostsort. Idag har jag hyst en jäkla massa kärlek för mitt favoritband sen snart ett halvt decennium tillbaka. Inga mindre än Phoenix! Har man inte redan gjort sig bekant med dom tycker jag att det är hög tid.

(Ryan Catbird via HypEm)

Igår såg jag den förträffligt fina It’s a Wonderful Life från 1946.

I DID IT. Lättnad. Firar med lunch hos lillayster!

Ibland så underskattar jag människor. Idag så äventyrade jag en relation med skitsnack. Bara för att jag ville få ut någonting som jag inte fått tidigare. Reaktionen blev inte vad jag trodde och mina ursäkter haglade. Det var nyttigt. Jag fick mig en knäpp på näsan över vad som var viktigt och vad som faktiskt inte spelar någon roll. Detta från en människa som jag tidigare ansett varit min och bara min (i viss mån), men nu visade sig hade mer att erbjuda än vad jag någonsin kunnat ana. På något vänster är jag glad att jag utnyttjade tillfället och jag tror att vederbörande förstod detta (och varför). Mening efter mening dyker upp men det enda jag vill säga är att  du förgyller min vardag och jag hoppas att du förstår att du är det vackraste jag sett på år och dagar. Oavsett halvbra smeknamn. Puss goding!

Det här med sömn har alltid varit lite utav ett problem för mig. Även fast jag har världens bästa säng, öppet fönster och Pandaloni bredvid mig så får jag sällan ro. Det här mynnar ut i min tidiga barndom då jag somnade bäst när föräldrarna hade folk över och jag fick somna bakom deras ryggar, bokstavligen. I allt prat, mitt i smeten, så att säga. Nuförtiden ser det sällan ut så att jag får plats bakom deras ryggar i soffan där festligheter pågår, inte heller gör mina föräldrar mig trygg nog att somna. Jag får nu ta till tv, datorn full med serier eller musik. Jag är livrädd att jag ska missa något. Något av så så stor betydelse att jag hellre håller mig vaken en hel natt, oavsett planer/jobb/förpliktelser dagen efter.

Mitt år i Göteborg t.ex. var hektiskt och stressigt. Knappt något jobb, men lycklig och fullt upp ändå. Dock tog mitt oundvikligt dåliga leverne ut sin rätt på min sömn i form av insomnia. Tre dagar utan en tillstymmelse till sömn. På den tredje dagen satt jag framför datorn, som var placerad på golvet då vi inte hade något skrivbord, och efter någon timma på MySpace så slocknar jag på matten. Föll ihop i en liten hög och vaknade inte förrän fjorton timmar senare. Själv minns jag inget alls, förutom min och Daniels konversation om Jeffree Star, förrän jag vaknar. Min dåvarande sambo hade lagt en filt över mig och klappat moderligt på min panna, detta fick jag höra i efterhand.

Dock finns det några platser och några människor som gör att sömn inte är ett problem. De, för mig, är något alldeles extra. De besitter något som jag värdesätter högre än mycket annat, utan att de vet om det. Jag känner mig avslappnad i er närvaro, vilket jag sällan är med folk. Vad det beror på vill jag inte ens gå in på då jag inte vill äventyra ännu ett ställe där jag inte får min skönhetssömn. Aningar om vad det handlar om har jag ju självklart, men det blir ett annat inlägg. Hur som helst så är detta inlägg till er. Om jag någonsin kan få er att känna er lika trygga i min närhet som ni får mig att känna mig så kommer jag vara världens lyckligaste. Om inte så tack mina små älsklingar för att ni får mig att somna, oavsett läge, humör eller plats. Ni är bäst.